Fattigdom fördrages bäst då den delas av alla

Nu kan vi även slå hål på myten om de små inkomstskillnaderna. I Sverige finns en orubblig tro på att svenska låginkomsttagare har det bättre ställt än låginkomsttagare i andra länder. Detta beroende på den svenska välfärdspolitikens solidariska ambitioner att omfördela från rik till fattig. En undersökning i 15 jämförbara länder, gjord av Joakim Johansson, filosofie doktor i nationalekonomi vid konsultföretaget Inregia, visar dock på ett förbluffande resultat. Bara två länder har haft en sämre inkomstutveckling än de svenska låginkomsttagarna under de senaste decennierna.
Den fattigaste femtedelen av Sveriges befolkning har ökat sin inkomst med 0,3 procent per år, skriver Johansson i en debattartikel i Dagens Nyheter. Låginkomsttagare i Tyskland, alla östtyskar inräknade, Belgien och Kanada har det bättre ställt än svenska låginkomsttagare trots att inkomstspridningen i dessa länder är betydligt större.
Statistiken pekar alltså på att en svensk undersköterska och brandman har en sämre standard än systrarna och bröderna i andra utvecklade länder.
Johansson understryker också det naturliga sambandet mellan ekonomisk tillväxt och låginkomsttagares inkomstutveckling. Tillväxt ger högre löner för såväl låg- som höginkomsttagare och ökar företagens möjligheter att anställa. Detta under förutsättning att man för en politik som uppmuntrar till anställning och gör det lönsamt att arbeta.

Det är ett sorgligt faktum att 20 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige är beroende av bidrag för sin försörjning. Trots att inkomster från socialförsäkringssystemen har en betydligt sämre utveckling än inkomster från lönearbete har vi en fördelningspolitik i det här landet som gör att det för många blir olönsamt att arbeta eller öka sin arbetstid. Att vidareutbilda sig för att ta ett mer kvalificerat arbete lönar sig sällan heller.
Johanssons paradoxala slutsats är att den fattigare delen av befolkningen skulle gynnas av mindre fördelningspolitik och mer politik som syftar till att förbättra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.
Men i detta upp- och nervända land har vi en arbetarregering som lockar låginkomsttagarna rakt in i fattigdomsfällan i stället för att föra en politik som gör att människor kan gå från bidragsförsörjning till arbete. Med facit i hand är det en politik med sänkta skatter för låginkomsttagare och företagare som behövs för att få fler i arbete och för att fler ska få det bättre. Den borgerliga Alliansens politik.