Felicia Erixon föddes den 12 januari 1993, sju veckor för tidigt, med ett stort bukbråck och diafragmabråck. När Felicia var sex månader fick hon en hjärnblödning och hjärnan skadades av syrebrist. Hon låg i respirator hela sjukhustiden och fick komma hem först på sin egen treårsdag.
– Men jag överlevde i alla fall, säger Felicia.
Hennes liv är som en framgångssaga – utifrån hennes förutsättningar.
Hon har en otroligt positiv inställning till allt vi pratar om. Jättekul, säger hon om tiden på gymnasiesärskolan. Jätteskönt, säger hon om att flytta hemifrån. Kul, säger hon om sitt arbete på Pastellen. Jättesnäll, säger hon om ponnyn Toffe.
Felicia har inte alltid varit lika positiv och orädd. När hon började på gymnasiesärskolan för fyra år sedan var hon mer avvaktande, sa ofta att hon inte kunde, inte ville. Men med tiden har hon blomstrat.
– Jag tänker inte alls på det där längre, säger Felicia.
I dag tar Felicia, tillsammans med tre av sina nio skolkamrater, studenten. Hon klär sig i en vit klänning, som hon köpt till just den här dagen, och en studentmössa med sitt namn broderat i guldtråd mot det svarta tyget.
Festligheterna med familjen får vänta tills i morgon, då lillebror Rasmus tar studenten efter tre år på Nyköpings gymnasium Tessin.
– Praktiskt att båda tar studenten samtidigt, konstaterar mamma Jennica.
Felicia går med stora steg ut i vuxenvärlden. Under läsåret som gått har hon börjat arbeta på Pastellen, tillsammans med andra med funktionsnedsättning. Framöver kommer hon att arbeta där fyra dagar per vecka, bland annat med att trycka på tygväskor som sedan säljs i butik.
Felicia bor med sin familj i hus på Arnö. När hennes föräldrar skulle bygga huset planerade de för att Felicia alltid skulle kunna bo hemma, med eventuellt stöd. Men så kom möjligheten. Två av Felicias vänner – Ingrid och Maria – planerade att flytta ihop och undrade om Felicia ville bo med dem.
– Det kommer att bli jättekul. Men annorlunda, tror jag. Jag har ju inte gjort det här förut.
Felicias ledsagare Emmy blir assistent i boendet, där Felicia flyttar in den 1 juli.
Men Felicia lever helst i nuet. I dag är i dag. Och i dag är en stor dag i hennes liv, när hon säger adjö till skolan, personalen och skolkamraterna.
Tror du att du kommer att bli ledsen under dagen?
– Nej, men fröknarna kanske kommer att gråta. De kommer nog att sakna mig, säger hon och ler.