Fem röster från det svarta Amerika
Det är inte var dag vi får del av Rikskonserters utbud eller som vi har chansen att höra äkta svart sång.
Fördomar kan någon hävda. Men jag säger ändå att det är något speciellt med de svartas röster så som det var i går. Något som vi vita bara kan imitera.
Sången kom med en sällsam kraft från hela kroppen. Den var frigjord, äkta och direkttalande, inte vacker som egenvärde.
Ändå fanns det inte mycket av stora gester eller åthävor. Linda Tillery och hennes fyra sångarsystrar hade valt att sitta i en ganska stor halvcirkel. Likheten markerades av samma sorts kläder: byxor och tröja i svart plus en vit halsduk.
Och så länge jag kunde vara kvar satt de ner och sjöng. Men kraften fanns där ändå. Och så de förstärkte den med handklappning eller handklapp mot benen! Eller med ett stort antal olika slag- och rasselinstrument.
De började med ett antal spirituals, men inte de för oss allra vanligaste. Tekniken kändes igen förstås med call and response. Och man förstår att Linda Tillery är stolt över sin handplockade kör.
Tillsammans har de ett enormt tonomfång och stora klangmöjligheter.
Där fanns Melanie DeMore med sin mörka djupa röst och Elouise Burrell med en ettrigare och mycket ljusare röst.
Linda Tillery fick också publiken att tina upp mer och mer och vara med. Hon lärde ut ett antal gospel-fraser och fick alla att stå upp och dansa med Rhonda Benin i en dans om frigörelse av alla kroppsdelar.
Att göra tävling mellan höger- och vänsterdelen av publiken tyckte jag dock var onödigt, men det kanske är typiskt för mig som svensk.
Och snart kom belöningen i form av en stillsam men underbart förtätad vaggvisa: Hush! Go to Sleep Little Baby!
Utlovat denna kväll var dessutom blues, soul och new orleansjazz. Och det sistnämnda fick vi höra i en klämkäck imitation, där alla fem sjöng och härmade olika instrument: trummor, sordinerad trumpet, klarinett och kontrabas. The Real Group gör det rumsrenare men också mer antiseptiskt.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter