Fem som behöver mer
Dessa fem sjungande herrar har skaffat sig en trogen publik efter många konsertresor och ett antal skivor.
Och det är inte konstigt. Sången i stämmor sitter tätt och rent och har temperament och varierar sig hyfsat mellan genrerna.
Och så brukar de med mycket humor och en skopa satir plus självironi gestalta den manliga sidan av livet 30+ och ja, numera blir det nog tal om 40+ också.
Vi män har fått skratta igenkännande åt våra svagheter och kvinnorna, ja de har skrattat än mer och ofta varit i majoritet i publiken.
För de fem har ju också sjungit så vackert om kärleken, även när det skorrar om dess strängar, eller när Amors pilar faller egentligen olämpligt tätt i en betongförort och det blir barn på barn och ingen tid kvar att bara vara man och kvinna mera.
Men efter gårdagens premiär vet jag inte riktigt om det blev fågel eller fisk eller något mellanting.
Det är ett enklare upplägg denna gång, färre sketcher och mer sång rätt av nummer för nummer men med lika festliga danser och rörelser till musiken och mer förinspelade rytmer till.
Efter flera veckor i studio för att få den nya skivan klar till mars borde de vara jättesugna på "the real thing", att sjunga för sin levande publik.
Men ibland tycker jag faktiskt sången låter aningen sliten i klangen. Och jag får vänta på den riktiga tändningen.
Den kommer, visst, men på vägen dyker också lite väl många gamla nummer upp liksom en och annan gammal sketch. Jodå, det är lite kul med Gunnar Axelson som den fega grabben som aldrig vågar stå för en åsikt. Och Amors pilar sjunger Peter Boivie bra, lika bra som han är torrolig UR-programledare i sketchen om trash-metalbandet
Där finns också Staffan Lindbergs tonåringskille med utseendekomplex, Henrik Ekmans parodi på schlagerdrömmen om sol och kärlek under palmer och blad och Erik Lindman som gängets Benjamin som ändå gärna stjäl showen med högsta tonerna och hetsigaste Elvis-dansande knäna.
Men mer nytt och bättre nytt är ändå ett måste, som jag ser det.
Henrik Ekman frågar sig sjungande varför det är så gott om pojkar och ont om riktiga män, och där är de på rätt väg.
Och där är det också befogat att alla deras kavajer och byxor går i modevisandets grått och svart. Varför annars inte ett uppiggande klädbyte med en färggrann skjorta eller så?
Och det hettar till med samhällskritiken när Gunnar Axelson tar sig till Berlin Alexanderplatz och sjunger om klädpoker med Satan.
Här noteras också tacksamt hur de övriga fyra prompt bildar en liten orkester på tre blås och elbas.
Riktigt roligt var också hur gamla "Misty" fick bli spelplats mellan en duktig trumpetare och en stillös trombonist med förvuxet ego.
Plus också för att de fem släpper fram röstkonstnären Erik Lindman i ett solo från vinterstorm till värmande undervattensljud och något slags kulning, allt med ekoeffekter och nyhetens överraskningsvärde
Men det här räcker ännu inte ända fram.
Så jobbar vi med nyheter