Fest på slott och i kyrka

Musik i Gryt kom för att stanna. Tjugo år har det blivit hittills och med samma helhetssyn att musik och konst, ord och ton, natur och kyrka, ska förenas.
Detta år har satsningen varit extra stor med mer musik, fler genrer, fler konsertlokaler.
Kvällsfinalen i lördags bjöd på fest och något alldeles extra stort med besök av Svenska Serenadensemblen, som består av eliten av blåsare plus stråkar ur vårt lands orkestrar.
Det innebar att man aldrig behövde oroa sig för att tekniska svårigheter i noterna skulle ställa till med några som helst problem.
Inledningen blev en läckerbit med Carl Nielsens lilla ”Serenata in vano” för klarinett, fagott, horn, cello och kontrabas. Nielsen var skämtsam och lät de två första delarna vara så klurigt stämflätade att den tillbedda aldrig visar sig. Och när musikerna inser att de spelar förgäves går de hem till tonerna av en muntert trallande marsch. Otroligt att detta mottogs med skepsis på turnén 1914. Och intressant hur man kan höra förebud om hans kommande blåskvintett.
Ett mästerverk i genren är Mozarts c-mollserenad, som här kändes ovanligt pampig för att inte säga smärtfylld. Ett problem här för lyssnaren kunde vara att redan åtta blåsare med två horn och två fagotter i botten gjorde musiken väldigt stark trots att salen var fullsatt med över hundra lyssnare. Därför var det lite synd här och nu att basstämman blev extra fyllig av en förstärkande kontrabas.
Ibland kunde också den enorma ljudvolymen kännas överrumplande i Dvoraks stort anlagda d-mollserenad, men stuckaturen satt kvar och mina öron också. Och vilka fantastiska svaga nyanser musikerna kunde få fram. Jag hoppas att det var fler än jag som fick en dröm uppfylld av att höra denna musik live.
Lite för fort tog de kanske den inledande marschen, men snart var det bara att hänföras av allt Dvorak kommit på av melodirikedom och blandningar av klangfärger mellan horn och fagotter, kärleksduetten mellan oboe och klarinett, vildsint furiantisk dans, och så finalens övergång till förstasatsens tema i codan.
Slutet med hornfanfarerna fick vi för säkerhets skull i repris till publikens stora entusiasm.
Fredagen i kyrkan var intimare med diktläsning och fiolsonater av Beethoven och Fauré, så att klassisk elegans och energi följdes av trånsjuk längtan och hyperromantiskt blommande harmonik. Och Jean Lesurs lilla ”In Paradisum” på orgel var religiöst som ett möte mellan Fauré och Messiaen.
Märkligast var att Nils-Erik Sparf utmanade ödet med att på fiol spela Bachs väldiga d-molltoccata för orgel. Mäktigt lät det från läktaren, och han satte det mästerligt, förstås, och intressant som en engångsupplevelse.