Festkväll med föryngring i Ulf Peder Olrogs anda

Nå, det lugnade snart ner sig och blev två timmars ganska god underhållning under Lasse Lindbergs rutinerade ledning.
Jodå, han hade förberett sig med vevgrammofon och en stenkaka så vi fick höra Ulf Peder Olrog själv sjunga. Och så hade han med sig en ny text till gamla jazzklassikern ”All of Me” så det i stället blev Olrogkväll det handlade om.
Zigge Bottins Kapell spelade ett klämmigt potpurri på Olrogs mest kända låtar på piano, klarinett och bas, men riktigt tajt var det inte.
Och lite med avstamp i barbershopstil sjöng de fyra herrarna i Just Four You bland annat om den fattige läraren som med flit lärde sina elever fel, och där firade ordglädjen triumfer. Men samtidigt vore det en dröm om någon kunde gå in och justera till det där sista så att rensjungningen nådde upp i nivå med framförandets charm.
Föryngring har stått på agendan sedan några år. Dels var det denna gång en kör från Tessinskolans estetiska program som hyllades med diplom och stipendium och sedan sjöng bland annat ”Filosofisk Dixieland” och ”Du ska göra som Svenssons gör”, entusiastiskt men också spretigare än de låter på sina egna konserter.
Dels var det Simon Sundberg och Victor Tunón från Gripenskolan som sjöng den berömda låten om de tre sniglarnas huvudvärk efter en genomfestad natt, med visst plus för att de vågat sig på att sätta egen musik med eget uttryck till textens klurigheter.
Många diplom och blommor och tal hörde förstås till också en festkväll som denna när det var 20 år sedan Rotaryklubbarna drog igång sin satsning på att sätta Olrog på vår tids karta.
Men det flöt ändå på så fort man kan begära, tror jag.
Och så blev det tid för Wille Crafoord att inta scenen.
Föryngring är det förstås också att utse honom, och det finns god skäl. Han kan det där med trubadurens hantverk, att sjunga och småprata och spela gitarr riktigt bra. Och i hans texter finns ordlekandet och de oväntade vändningarna som onekligen är i Olrogs anda (och i Povel Ramels, men dennes stipendium har Crafoord redan fått).
Av Olrog gjorde han bara den lilla miniatyren om att ”en död i skönhet” vore att dricka champagne ur en dams sko och få hålfotsinlägget i halsen.
Bäst av hans egna var den nyskrivna lite bossainspirerade om att nånstans utmed vägen blir en ny människa en gammal vän.