Feta böcker om stora män
Kanslern och hans tid
Atlantis förlag
Lars-Olof Larsson
Gustav Vasa landsfader eller tyrann
Prisma förlag
Dick Harrison
Karl Knutsson. En biografi
Historiska Media
Gunnar Eriksson
Rudbeck 16301702.
Liv, lärdom, dröm
i barockens Sverige
Atlantis förlag
Är det den anglosaxiska biografisjukan som drabbat oss, eller vill vi återupprätta minnet av fornstora dar? Man undrar när man ser alla dessa tjocka biografier över stormännen ur vår historia.
Enbart under den här hösten har vi fått fyra nyskrivna och ett nytryck, Gustav Vasa, Axel Oxenstierna, Karl Knutsson, Olof Rudbeck och Louis de Geer. Sex blir det om man räknar Gustav V som en stor man, för om honom och hustrun Victoria har Gustav von Platen skrivit.
Eller söker vi kanske en statlig identitet i en allt tätare Euroepisk union? Något att luta sig emot. Duger inte välfärdsstaten tar vi stormaktsstaten. Och dess män. Eller statsbyggaren själv, Vasen som byggde Sverige med betydligt större råhet än Europa nu bygger sin union.
Höstens mest uppmärksammade biografi är Gunnar Wetterbergs Kanslern och hans tid. Wetterberg (som kommer till Pelles Lusthus i Nyköping och berättar om sin bok på tisdag, den 12 november) har skrivit ett tvåbandsverk på drygt tusen sidor om Axel Oxenstierna, svensk historias absolut störste byråkrat, eller statsman som beundrarna säger. Han var trettioåriga krigets förlängare, statsförvaltningens geniale uppbyggare, en hök som drev ekonomi, utrikes- och inrikes politik för fyrahundra år sedan. Som konstruerade system vilka höjde Sverige till stormakt, en militärstat vars struktur fortlevde i den senare civilstaten.
Wetterbergs bok är proppfull av fakta och detaljer. Utav tvivel hade den varit bättre som ett sovrat enbandsverk, hans stil är kanske lysande i ämbetsmannavärlden, men tragglig där utanför. Oxen själv är fascinerande, uthållig och långlivad.
Lars-Olof Larssons bok om Gustav Vasa är både mer kritisk och mer koncentrerad. Han tecknar bilden av en brutal statsbyggare och en levande människa, den Gustav Eriksson som förstod Machiavellis fursteregler per instinkt, som bröt överenskommelser om statsnyttan krävde men ingick nya lika lätt. Som offrade gamla förbundna, vilket biskop Brask fick erfara och som krossade uppror i norr och söder med största hänsynslöshet, allra helst under Dackefejdens 1540-tal.
Men Sverige blev till, vi slapp tyska furstestater, kyrkan brukades som en pelare i statsbygget och förvaltningen fick ordning, reda och tyska ämbetsmän. Kanske var det grunden för den svenska modellen, säger Larsson, ett utbrett samförstånd mellan centralmakt och lokalsamhälle etablerades. Landsfader eller tyrann är ju bokens undertitel.
Innan Vasa var det mesta oredigt. Därför kunde stormannen Karl Knutsson bli utsedd till svensk kung, inte en utan tre gånger. Ingen riktig kändis i kungalängden, levde 1409-1470, ibland hemma, ibland i landsflykt. Den flödande Dick Harrison försöker reda ut hans tid i en av höstens tjocka biografier.
Karl Knutsson var en obehaglig figur. Han tillhörde Bonde-ätten, kom upp under Erik av Pommern och lärde sig ränker, dubbelspel och vanliga lönnmord i arbetet efter Engelbrektsupproret. Hans första kungatid var den längsta och då försökte han erövra Sveriges närområde, från Estland till Norge, han förstod Östersjöns betydelse. Men med uselt resultat, hans hänsynslösa politik tvingade honom 1457 i landsflykt. Stormän slåss mot stormän, alla byter sida och tror sig vinna, men ingenting förändras i grunden. Värsta feodalismen, bara detta att hålla reda på periodens kungalängd.
Harrisons svaghet är hans produktivitet elva böcker på fyra år. För den historievane är det tydligt att vägen mellan källan och bearbetningen här är mycket kort, allt flyter in i boken, allt måste med. Det blir utspätt och krångligt eftersom medeltiden var källfattig och krånglig.
Ett geni som fått bilden av en dåre, ungefär så tecknas bilden av universalsnillet Olof Rudbeck i Gunnar Erikssons biograf Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige. Det är en bok som erövrar snillet ur knäppgöken, han som trodde att Sverige var Atlantis, att vi strax efter den bibliska syndafloden blev befolkade av ättlingar till Jafet, en av Noas söner, att våra runor var förebilden till de grekiska och latinska alfabetena, att alla kulturfolks själva urhem var Sverige.
Men Olof Rudbeck var också ett barockgeni uppfinnare, företagare, naturvetenskapsman och arkitekt. Som lät bygga en anatomisk teater som finns att beskåda än idag, som under 1600-talet byggde vattenledning, kvarn, bättre gator, orglar, allt i hemstaden Uppsala. Om dårar åstadkommer så mycket borde fler bli dårar.
Rudbecks hela liv var ett gigantiskt projekt där ett slags totalvetenskapligt anspråk avsatte spår i hela samhället. Man har läst Atlanticans stormaktssvammel med allt för stort allvar, och glömt bort det andra. Storvulna historiedrömmar hörde tiden till, och Gunnar Eriksson skriver uppskattande att Rudbeck åtminstone läste de fornnordiska källorna på ett nytt och storslaget sätt.
Gunnar Erikssons biografi är utan tvivel höstens bästa. Skarp, spränglärd, vacker och djupsinnig. Det finns stor lärdom bakom, men den står aldrig i vägen för själva innehållet. Så ska det vara.
Så jobbar vi med nyheter