Filmtricken gör sig inte på scen
När Lida blev film spelade Kathy Bates den tokiga Annie som tar hand om författaren Paul efter en bilolycka. Hon håller honom inlåst i en liten timmerstuga i månader och tvingar honom att skriva den roman hon längtar efter att läsa. När han inte lyder misshandlar hon honom.
I Riksteaterns uppsättning spelas Annie av Ia Langhammar, som tar ut mesta möjliga av rollen. Varje rörelse bär spår av Annies vansinne. Ia Langhammar hänger tungt med huvudet, vaggar oroligt med kroppen och stelnar plötsligt mitt i en monolog när svåra minnen tränger sig på.
Övertygande och helt utan överspel frammanar Ia Langhammar bilden av ett maniskt monster.
Även Per Morbergs författare drivs allt närmare galenskapens gräns, vartefter tiden går. Mellan fången och fångvaktaren skapas märkliga och morbida band som Stephen King nyfiket utforskar.
Regissören Göran Stangertz har ogenerat låtit sig inspireras av den sortens thrillerrekvisita som vi annars är vana att se på film. Det blixtrar och dundrar på scenen och i bakgrunden pulserar en suggestivt dov skräckmusik.
Lånen är så uppenbara att det hela blir en lekfull blinkning till publiken, men tyvärr fungerar inte filmtricken så bra på scen. Det blir inte tillräckligt tätt och nära.
Istället för snabba klipp och effektiva bildvinklar får vi mörklagda scenbyten som lite för ofta bryter stämningen. Och det obligatoriska filmslutet, där hjälten bara nästan dödar Den Onda och blir överfallen ännu en gång, faller här platt till marken.
Några scener är dock riktiga nagelbitare. Särskilt otäckt är det i slutet av första akten när Per Morbergs författare är alldeles ensam på scen och desperat utforskar sitt fängelse på jakt efter en väg ut. Här tystnar för en stund det oavbrutna flödet av ord och publiken får möjlighet att komma i riktig skräckstämning.
Mer sådant och Lida hade kunnat bli en riktig thriller. Nu räcker den inte ända fram.
Så jobbar vi med nyheter