Regn eller solsken, Come Rain or Come Shine. Våren är här, näktergalen också. Och just i denna vackra tid fylls Nyköping av gitarrmusik, för tredje året. Det betyder föreläsningar och lektioner för deltagarna och konserter på kvällarna med svenska och internationella solister. Men man får lyssna noga för gitarren är inte så tonstark, och spelplatserna växlar från olika kyrkor till Nicolaiskolans aula, allt för att passa ihop med musiken och förstärka den.
Det är ett stort arrangemang som säkert ändå går många förbi, men viktigt och sätter Nyköping på musikkartan.
Inför öppningskonserten i onsdags fick arrangören Håkan Odeberg och hans musiker improvisera en del. För de kinesiska ungdomarna är försenade och kommer att spela Mozart först på lördag. Och cellisten som skulle spelat duo med Tim Phelan är sjuk.
Dock verkade alla ta det hur lugnt som helst, men det bidrog kanske ändå till att den riktigt elektrifierade stämningen inte ville infinna sig, att kvällen liksom blev en aptitretare. Det lät också alldeles utmärkt i Hjortensbergskyrkan, men kyrkorummet är rätt stort att helt fylla för en ensam gitarr.
Nå, på det nord-sydliga temat började vi svalt och svenskt med en fin svit i folkton av Jan-Olof Eriksson, mycket i moll och längtande efter ”vännen min” liksom men också mer dansande med förstärkande dissonanser på fotstamps-taktdelarna, fint spelat av Cecilia Edman och Oskar Axerup med extra must och tonomfång från hans åtta strängar.
Mer nordligt kom det från Emma Rush och bergstrakterna i Kanada. Men det som tände mig blev ärligt talat den argentinska smärtan och glöden i Preludio Tristón och Candombe av Máximo Diego Pujol. Likaså de sköna klangerna och folkligt populära dragen i Suite del Recuerdo av landsmannen José Luis Merlin. Och med snärtigt slut!
Efter paus vad det plats på scen för Tim Phelan, som är central för dessa seminariedagar som lärare, arrangör och kompositör. Han valde i onsdags att hylla en av den spanska gitarrens viktigaste: Francisco Tárrega. Och vilken finess och variation det hördes från hans strängar i detta välkända lugna stycke. Och kännare emellan sa han inte namnet, men det måste vara Capricho Árabe.
Från duon ihop med Emma Rush kom det märkliga hur TVÅ gitarrer låter MER än dubbelt, och här i Granados dans nr 2 Oriental skimrade det fantastiskt och hemlighetsfullt.
Solo igen överraskade Phelan med Bohemian Rhapsody, som något stillsamt folkligt och melodirikt, alldeles nytt, långt ifrån Queen. Och med flageoletter som slut.
Sist en bra tillskott i form av Michael Neumanns pigga flöjt som satt mitt i prick för den trots namnet så svängigt glada Choro sem lágrimas av Celso Machado. Med knorr!
Men vemod fick sista intrycket med Phelans trio-version av Jobims bossa nova Wave. En fin påminnelse om gitarrens mångsidighet åt det populära hållet.