Finstämd viskväll på Femöre
Evert Ljusberg, Sofia Karlsson, Per Myrberg, Lasse Tennander samt Personliga Pehrsson och Olsson står på scenen. Men hjältarna under Femöre visfestival är också de tre vise männen Cornelis Vreeswijk, Evert Taube och Dan Andersson, saligt avsomnade men ändå närvarande genom sina låtar.
Att sjunga Taube är inte det lättaste. Det manierade sångsättet, det dramaturgiska berättandet och de små aha-upplevelserna i Taubes verk kräver sin pondus. Och det är en pondus som Per Myrberg klarar av att axla. Men även här kunde det vara ännu lite råare, och det är skönt att höra hans röst brinna till i låtar som Den gyllene fågeln och Så länge skutan kan gå.
Men ibland bjuder Myrberg på en lugn och nästan lite för behaglig Taube som vaggar publiken med sig, utan Taubes eget något pressade men ack så legendariska gnäll.
Proggikonen Lasse Tennander passar på att ta tillbaka låten Ska vi gå hem till dig från Magnus Uggla. Och i Tennanders version blir den mycket riktigt också den eftertänksamma och lugna sak den en gång skrevs som.
Han blandar sin progg och sina visor med torr sarkastisk humor i mellansnacken, och i den genommysiga kvällen känns det nästan skönt med lite bitterljuv udd. Rösten skorrar med ett snabbt vibrato i sångerna och han låter som en blandning av någon som levt för hårt och en medeltida skald. Mycket bra.
Sofia Karlssons tolkningar av Dan Andersson-visor sjunger hon som väntat med hårt skolad lätthet och perfekt drill i rösten. I början känns det nästan som att något saknas i början, som att hon kanske har stått lite för många gånger den senaste tiden och sjungit de här visorna.
Men när skymningen lagt sig och hon sjunger visan Jag väntar vid min mila helt magiskt uppstår en sån där larvigt romantisk stund. Och de kåta tärnor som flyger omkring och skriar vid vattenbrynet kan inte annat än hålla med.
Vad är väl bättre att avsluta festivalen med än en president, närmare bestämt Evert Ljusberg, president över republiken Jämtland. Han är märklig den där Evert, han blandar djup och smäktande röst med farsartade små tricks, som att spela munspel på låtsas. Och det märkligaste är att det funkar alldeles utmärkt.
Han sjunger med en röst som är så djup och mullrande dov att Johnny Cash hade nickat gillande. Faktum är att Evert känns rätt nära en svensk Johnny Cash i sina bästa stunder. Och så går han också på scenen i hatt och ett skägg som man inte skämtar med.
Om det här var en visfestival på prov så har vi höga förväntningar inför nästa år.
Så jobbar vi med nyheter