Ensam sätter sig Torvi på flyget från Sverige till barndomslandet Island. Där väntar pappas begravning, men framförallt finns där en hel släkt och en bortglömd barndom att långsamt försöka återknyta till.
Viveka Sjögren berättar lyhört och varsamt om Torvis svåra resa. Hon väjer inte heller för det smärtsamma, pappa Kettil får framstå som precis så dubbel som människor ofta är i verkliga livet. Å ena sidan en alkoholiserad slarver som inte höll sina löften, å andra sidan en allvarlig drömmare som dämpade ångesten med medicin.
Berättelsen kretsar framförallt kring Torvis kamp för att pussla ihop pappaskärvorna till en hel figur. Först då kan han sörja på allvar. Men Viveka Sjögren för också in en trevande liten kärlekshistoria (mycket fint berättad) och det avgörande mötet med barndomsbästisen Óli.
Steg för steg minns Torvi allt mer av de bortträngda barnsdomsåren. En upphittad papperslapp i begravningskostymen (pappas konfirmationskostym, inser Torvi) blir en liten ledtråd, Ólis framrotade Playmobilgubbar (huvudpersoner i barndomens lekar) en annan.
Till sist träder pappa själv fram, i form av en inspelad röst på telefonsvararen; ”Hej, du har kommit till Kettil. Lämna namn och nummer efter pipet.” Torvi ringer, om och om igen, för att hålla fast vid den sista levande spåret av en förlorad pappa.
Att Torvis sökande pågår på den karga isländska ön Heimaey sätter förstås tydliga spår i berättelsen. Viveka Sjögren beskriver poetiskt det sönderblåsta landskapet och de slitna husen. Lika varsam är hon i sin skildring av Torvi och försiktigt, försiktigt, styr berättelsen framåt mot försoning och insikt.
”I den tysta minuten mellan” är inte en bok som gör stort väsen av sig, men den stannar länge i tankarna.
Finstämt om sökandet efter en far
De är inte precis någon bristvara i litteraturen; de unga männen som återvänder till barndomstrakterna för att leta efter en frånvarande pappa. Men 14-årige Torvi i ”I den tysta minuten mellan” är en eftertänksam pappasökare som man omedelbart fattar tycke för. Så har han också en ovanligt svår uppgift framför sig. Pappa har just dött och efter åtta års tystnad är allt hopp om försoning borta.
Så jobbar vi med nyheter