Varför allt detta om det förflutna, när vi lever i en värld med gigantiska flyktingproblem? Där ganska få har lyxen att själva välja vart de vill invandra?
Kanske därför att vi är stolta över dessa smålänningar som satsade allt på en bättre tillvaro utan svält eller kitsliga präster och länsmän. Trots att de visste att de aldrig skulle återse hemmajorden och att resan kunde vara livsfarlig.
Också att det vilar ett romantiskt skimmer över deras livssaga?
Konserten i går påminde om Mobergs romanfigurer, för tiden och bakgrunden var densamma. I visarkiv och på skillingtryck finns sångerna om denna Amerikadröm bevarade, en del finns på skiva.
I går fick vi ett fint urval, ofta åt det allvarliga hållet, som när utvandraren ska ta avsked av släkt och vänner. Märkligt var det hur visan kunde vara norsk men ändå i det molltonade påminna om Vi sålde våra hemman, den som Jan Johansson för alltid spelar på sitt himmelska piano.
Mycket gripande blev det när Maria Misgeld sjöng ett urval av alla strofer till just denna emigrantvisa till Pal Johnsons energiska basgång. Och starkt med hennes ilska i rösten mot skeppets djävulska kapten.
Åt det tragiska hållet var det också, som när mannen kom hem och fann sin väntande kvinna utfattig och med en annans barn. Och i skillingtrycket om Titanic, som gick på psalmmelodin Närmare Gud.
Fler fakta och lite mer av det glatt bondkomiska hade jag hoppats på. Men vi fick höra den berömda Skada att Amerika, som lockar med allt otroligt som finns där, fast det är långt borta. Och här blev det plötsligt lite vilda västern-stil över Camilla Arvidssons fiol, som annars kunde gråta så fint över folks olyckor.
En stor tillgång var också Dag Westling med solo- och stämsång, känslig gitarr och dansant glad banjo. En multimusikant!
Extranummer var förstås Hälsa dem därhemma.