Fiolbygge en sällsynt konst

Att bygga fioler är en konst som tar tid att lära sig. I Sverige är det bara runt 30 stycken som kan yrket, och en av dem är 45-åriga Susan Stedman från Nyköping. Men från början hade hon tänkt att bli konsertmusiker.
Jag ville spela cello och gick Musikhögskolan i fem år i Stockholm. Men precis när jag var klar med utbildningen råkade jag ut för en bilolycka. Efter det kunde jag inte röra axeln, och då fick jag sluta att spela.
Susan ville ändå fortsätta med musiken, och eftersom hon gillade hantverk blev hon fiolbyggare. Först gick hon en fyraårig utbildning i Leksand och sedan var hon lärling i två år innan hon fick Mästarbrev. Men fiolbygge tar mer än en livstid att lära sig, säger Susan.
Fiolbygge är en konst som har funnits sedan 1600-talet. Det är viktigt både att ha rätt sorts trä i instrumentet och lagom tjocklek för att få rätt återklang.
Översidan av fiolen ska till exempel bestå av en nära hundraårig alpgran, medan resten av fiolen byggs av bosnisk lönn som är känd för sitt flammiga mönster.
Men det svåra är inte att göra en fiol vacker, utan att få den att låta bra. Man kan ju inte testa hur fiolen låter förrän den är färdigbyggd.
Då finns det knep att ta till på vägen, men för att klara av dem måste man vara musikalisk. Susan får nämligen slå på locket och botten till fiolen för att höra vilka toner som finns i träet.
Varje ställe på träet ska ha rätt tonläge, och tjockleken måste vara rätt på ett par tiondels millimeter för att fiolen ska få den rätta återklangen.
Så det krävs skicklighet att göra en fiol, men å andra sidan är det också fingertoppskänslan som gör fiolbyggarna kända. Mest känd är 1600-talshantverkaren Stradivarius från Italien. Hans fioler är värda upp till 15 miljoner idag.
Det Susan gillar med fiolbyggandet är att hon skapar något som består. Men när hon började jobba saknade hon cellomusiken mycket.
Femton år efter bilolyckan fick hon faktiskt möjlighet att spela igen. Då upptäckte läkarna vad som var fel med hennes axel.
Jag hade ett brutet revben som gjorde det omöjligt att lyfta armen. Men läkarna hade inte sett det tidigare eftersom revbenet råkade vara i rätt vinkel när jag röntgades.
1995 opererades Susan och efter det började hon spela cello igen. Nu spelar hon både med Nyköpings Filharmoniker och Stockholms kammarmusiker. Men hon tycker ändå att det är skönt att inte vara musiker till yrket.
Det är en väldig press på yrkesmusiker, de måste vara i toppform för att kunna leva på sitt yrke. Med fiolbygget kan jag arbeta i lugn och ro, samtidigt som jag har musiken som en seriös hobby.