Fler ville höra Finer

Riktigt hemtam var hon i låtar på engelska, där hon var trygg i texten och verkligen berättade en historia. Så var det redan från början, när kompet ännu inte var uppvärmt och lät otajt.
Och det var i går minsann en förföriskt vacker Boy from Ipanema hon förgäves beundrade, och även arret var mycket tuffare än vi minns från paret Gilberto-Getz.
För blues var rösten plötslig råare och mörkare, som en blandning av Satchmo och Ella med stänk av Zarahs lägsta toner.
I en ballad som When I Fall in Love kunde hon tvärtom tona ner och ligga långt efter musiken med texten men ändå få det att fungera och mena vad hon sjöng med orden att kärleken ska vara total. Här och i övrigt var det skönt att höra hur tenor- eller sopransax fyllde i och seglade iväg med värme i solona.
Upplägget lät publiken önska till andra avdelningen. På gott och ont, för Night and Day i sambadräkt lät mest hes och bökig.
Frågetecken satte jag länge för hennes rätt extatiskt glada Sakta vi gå genom stan. Men det ska nog finnas plats för hennes gryningshimmel med koltrastsång och sommargrönska bredvid Monica Zetterlunds.
Och minsann lyckades inte hennes andra sång på svenska totalt med att göra något nytt av Somliga går med trasiga skor i ett hårt upprepande arr i dödens närhet.
Här var kompet som bäst. Annars var pianot ibland alltför utflipprat för min smak och elbasen ofta fel för jazz och ibland för tråkig.