Fler vuxna förebilder behövs

På fredagkvällar finns socialtjänstens fältarbetare på stan. De ger stöd åt unga och söker upp ungdomsgäng, de fungerar som en extra förälder. Och ger ungdomarna en chans att förvandlas från osynlig till synlig.
Vi pratar med ungdomarna om allt möjligt och försöker hjälpa till där det går, ger dem skjuts hem, ser efter om de mår bra och om de vill ha hjälp med något. Om någon mår riktigt dåligt slussar vi dem vidare till Unga vuxna, Barn- och ungdomspsykiatrin eller ungdomsmottagningen när vi känner att vi inte räcker till, säger Per Norrhäll, fältarbetare hos socialtjänsten.

Ett hårdare samhällsklimat och färre kontakter med vuxna kan vara en del av förklaringen till att unga mår dåligt idag, men samtidigt finns ofta en sjukdomsbild med när någon går så långt som att vilja dö. Enligt fältarbetarnas känsla är det fler tjejer som mår dåligt än killar.
Det är jäkligt tufft att vara tonårstjej. Som tjej ska man stå på egna ben, ha en bra kille, bli en bra mamma och göra karriär samhällets förväntningar är höga, säger Malin Nordkvist, som är fältarbetare och har varit engagerad i unga tjejers situation under ett fler tal år, bland annat på Slakthuset.
Är det riktigt akut och någon har uttalat en stark önskan att dö kopplas polisen in, eftersom det bara är de som kan föra någon till psykakuten.
Men nedskärningarna i vården inom psykiatrin gör
att det är väldigt svårt för oss att kunna få någon omhändertagen på psykiatrin, det krävs väldigt starka motiv för att
få akut hjälp, säger Per Norrhäll.

Enligt honom har läget blivit sämre under de sista 56 åren, han får rysningar bara av tanken att psykakuten helt skulle försvinna från Nyköping.
En person som mår dåligt kan man inte köra hela vägen till Eskilstuna om det är riktigt akut, det är orimligt.
Både Malin Nordkvist och Per Norrhäll tror att fler vuxna förebilder behövs liksom fler samtal mellan unga och vuxna, för att få ungdomar att må bättre.
Vuxna vet inte riktigt hur de ska hantera ungdomar idag, det finns ett glapp mellan generationerna som inte fanns för 2030 år sedan. Då kom unga ut på arbetsplatsen och fick andra vuxna att prata med. Man kanske också pratade med lärare, idrottsledare eller kompisars föräldrar det där tror jag har försvunnit, säger Per Norrhäll.
Maria Rasmusson