Flödande sång till kvinnolivet
Får den beskrivningen er att tänka på en tjejmiddag där vinet flödar, berättelserna faller i varandra och allt från äktenskap och barn till karriär och livsdrömmar ventileras? I så fall är ni faktiskt på rätt spår. Mater Nexus är en flerstämmig sång till livet, ett mänskligt virrvarr av röster och öden som först efterhand blir begripligt och möjligt att strukturera.
I centrum för handlingen står Anita Ekströms Berit som snart ska dö i cancer och runt omkring henne finns de cirklar av kvinnor som hon söker sig till när livet bär utför systrarna som hon inte träffat på flera år, de gamla väninnorna från skolan och dottern som hon på samma gång älskar och stöter bort.
Varje kvinna får sin egen stund i strålkastarljuset på Stockholms Stadsteaters Klarascen. De bidrar alla med varsin skärva av liv, och berättelserna får skapa relief, bakgrund och mening åt varandra.
I butiker, vardagsrum och väntrum får vi träffa dem, men pjäsens tyngdpunkt är den middag där Berit berättar om sjukdomen. Scenen är utformad som en nattvardsmåltid med enbart kvinnliga deltagare och visst är sorgen och förlusterna ett ständigt återkommande eko i texten, men här ryms också glädje och en hel del skratt.
Berättartekniskt är Mater Naexus ett intressant experiment. Somliga figurer faller ur handlingen tidigt, medan andra stannar kvar och snart känns som gamla bekanta precis som i verkliga livet. Efter en stund upptäcker man att man hade velat veta mer om en del av dem som försvann och tröttnar på några av dem som stannade. Men så är ju livet också.
Tretton kvinnor står på scen, inte en enda man, och jag funderar på när jag senast såg en liknande uppsättning roller. För de kvinnliga skådespelare som passerat fyrtio och med rätta brukar klaga på att bara trista mammaroller återstår i världsdramatiken, måste en pjäs som Mater Nexus vara manna från himlen.
Axelle Axell spelar den bittra universitetslektorn som väljer böckerna före livet, Marika Lindström gör ett gripande porträtt av en mor som mist sin ena son och låtit sorgen ta ifrån henne den andra och Malena Engström fångar den glättade smärtan hos en styvdotter som slår knut på sig själv för att behaga alla. Violinisten Anna Lindal spelar just framgångsrik violinist och med sin musik plockar hon fram livets och pjäsens glädje, smärta och längtan.
Men styrkan med Mater Nexus mängden av kvinnlig liv är samtidigt dess svaghet. Tretton livsöden på dryga två timmar betyder att Lene Therese Teigen bara hinner skrapa på ytan på många av dem och relationerna djupnar inte tillräckligt.
Ändå är det en sevärd pjäs, inte minst för att den så konsekvent berättar om kvinnligt liv och om kvinnlig vänskap. Och regissören Åsa Kalmér lyckas väl med masscenerna där replikerna far kors och tvärs över scen och kvinnorna binds ihop av sina öden och berättelser.
Det är väl ingen vågad gissning att Mater Nexus framförallt kommer att locka de medelålders kvinnor som redan i dag dominerar i teatersalongerna. Men jag tror faktiskt att deras män, älskare och söner kan ha nästan lika stort utbyte av pjäsen.
Så jobbar vi med nyheter