Flöjtdrillar i rokokosalong
Sommaren tjuvstartade ett tag redan i maj i år, och det gjorde också årets upplaga av Musik på Sörmländska Slott och Herresäten. Men nu är konsertserien igång på allvar med sina 67 evenemang på 24 olika herrgårdar.
Sedan kan det bli svårt att få plats med semester dessutom, eller hur?
Såväl nya som välkända artister kommer att uppträda, och de flesta lokalerna har förekommit tidigare.
Ibland kan jag sakna den riktigt stora musiken. I gengäld lockar kanske en viss musiker eller sångare? Eller besök på ett visst slott som annars är privat?
Troget sedan starten har sålunda Tistad slott öppnat sin salong för musik minst en gång varje sommar.
Rokoko och begynnande nyklassicism är det som passar allra bäst därute men också renodlad barockmusik, förstås.
Så blev det även i år under konserten i lördags eftermiddag med gruppen Corona Artis. Gruppen har sina rötter i Västsverige, tidigare i Vara, och numera sitt residens på Gunnebo slott utanför Göteborg.
I en betydligt utökad form har gruppen spelat in en
mycket hörvärd dubbel-CD med Musik på slottet Tre Kronor ur Düben-samlingarna.
Riktigt till den nivån, om man nu kan göra en sådan jämförelse, tyckte jag inte att allt kom upp till i lördags. Men det blev ändå en bra konsert.
Öppningen med Händels Concerto a Quattro i d-moll bjöd på skicklig växling i stämföringen mellan flöjt och violin och sådant gjorde förstås musiken medryckande.
Spelet fick efter hand ett alltmer ökande driv men också lite av bristande precision här och var.
I stället lät gruppen som allra bäst i den avslutande triosonatan i a-moll av den ännu unge Carl Philipp Emanuel Bach. Samspelet flöt här lätt och naturligt, exempelvis med ett skönt gung i tretakten i allegrettots givande och tagande mellan flöjt och violin.
Och riktigt härligt uppsluppet lät det om deras Tambourin i A-dur ur en konsert av Rameau (och med knivskarpa sextondelsterser i cembalons diskant).
I några stycken fick gruppens instrument stå i fokus. Underbar var Maria Banias traversflöjt i Kirnbergers sonat i G-dur: mörk och fyllig längst ner men samtidigt lättrörlig och egaliserad upp till nästa oktav där den lät friskt drillande och elegant utkrusande i rokokons anda.
Pompösare lät det då om Gabriel Banias fiol, lämpligt nog för en kunglig konsert av Couperin; det jag personligen saknade var lite svagare nyanser och mjukare ton i de långsamma satserna.
Aningen av denna önskan gäller nog också cellosonatan av Domenico Gabrieli, men annars var det utmärkt av Kristina Lindgård att presentera denne Bologna-tonsättare som var först i Italien med att skriva för cellosolo.
De tre sista satserna ur Bach-partitan i c-moll, BWV 826, fick vi också höra. I sarabanden klingade cembalon fint medan tekniken inte alls höll måttet för det fingerfärdiga capricciot.
Så jobbar vi med nyheter