Floskler av Lindqvist
Han borde ha valt något annat.
Lindqvist diktar upp en skröna där den en libanesiske multinationella affärsmannen George Salore med ont i sinnet, mördas av sin svenska högra hand. Kvinnan hämnas sin mördade man och kastar honom affärsmannen till krokodilerna i norra Tanzania under en safari.
Så långt är anslaget bra, till och med lovande. Men när Herman Lindqvist sedan kastar runt läsaren i världen, till Beirut, Paris och Tokyo, tappar han fotfästet. Och när den svenska kvinnans vuxna barn dras in i handlingen och visar sig vara en del av en väl genomtänkt konspiration rämnar all sannolikhet i berättelsen.
Herman Lindqvist har garderat sig och skriver själv på omslagets baksida att detta är en slags äventyrsroman med humor och kärlek, med starka känslor och intressanta miljöer. Men det räcker inte för att rädda Krokodilen från haveri.
Herman Lindqvist må vara en strålande historieberättare och en lysande reportageskrivande journalist. Men när han nu kliver in i äventyrsromanens salonger gör han först kardinalfelet att inte ha någon spännande historia att berätta. Han kalkerar verkligheten, men det blir bara platt.
Det räcker inte att blanda in Usama bin Ladin, Pavarotti och andra levande eller döda legender. Det är inte spännande att läsa sida upp och sida ner om Paris, om miljöerna kring Notre Dame som Herman Lindqvist känner så väl. Det är inte trovärdigt att låta en liten svensk familj lura arslet av en mulitnationell finansman och lekande lätt klara sig.
Herman Lindqvists andra brist är att han saknar förmågan att tränga in i huvudpersonernas innersta tankar. Nu blir det istället en pojkbok, eller ett seriemagasin, med hurtfriska, korta repliker, ett slags självklarheter med jargong och floskler.
Hej och hå, jetplan till Paris och Tokyo, guldkrogar hit och dit och så vidare. Jag gäspade mig igenom alltihop.
Så jobbar vi med nyheter