Det som inte dödar, härdar". Lisbeth Salander vet en del om den saken. Skottskadan hon ådrar sig i fjärde Millenniumboken är rena västanfläkten jämfört med det hon redan varit med om: Sadistisk pappa, förtryckt mamma, och så nu, som grädde på moset, en fullständigt genomelak galning till tvillingsyster.
Förhärdad, snarare än härdad, hackar hon vidare under David Lagercrantz penna, skribenten som tagit på sig uppgiften att skapa nya bästsäljare sedan Lisbeths Salanders skapare Stieg Larsson dog i förtid.
NSA, den amerikanska säkerhetstjänsten, upptäcker till sin förfäran att det som omöjligt kan hända redan är ett faktum. Någon har brutit sig in i myndighetens idiotsäkert vattentäta datasystem. I samma veva säger svensken Frans Balder, datanörd och expert på artificiell intelligens, upp sig från sitt toppjobb i Silicon Valley och flyger hem för att ta hand som sin autistiske son, ett barn Balder försummat grovt sedan den dag pojken föddes.
Bara några dagar senare får Mikael Blomkvist, legendarisk grävarmurvel på tidningen Millennium, ett meddelande från Balder: "Kom hit, jag har ett scoop åt dig."
Så rullar intrigen igång. Med lätt och lyhörd hand skissar Lagercrantz upp det Larssonska landskapet där Blomkvist och Salander i första hand kommunicerar via dataintrång, där lönnmördarna tassar runt på tomten och kriminella grupperingar är beredda att sälja sina mödrar för en datafil av rätta virket.
Energin ökar när det visar sig att den stumme och autistiske pojken bär på nyckeln till gåtans lösning. Autistisk, ja, men ett geni när det kommer till sifferserier, elliptiska kurvor, primtal och kvadratrötter. Inte helt olik Lisbeth Salander själv, som också blir den som på allvar tar sig an både barn och brott.
Det är flyt och det är spänning och på David Lagercrantz förmåga att tota ihop en underhållande spänningsroman finns inget att klaga. Han har dessutom vinnlagt sig om sätta sig in i och beskriva data- och siffervärldens alla obegripliga krumbukter så att man som läsare nästintill hänger med i svängarna och kanske till och med lär sig något nytt.
Att hela idén om att upprepa Salandersuccén, trots att hennes riktige upphovsman sedan länge är död och begraven, handlar om "big bucks" och inget annat går dock rätt omgående i dagen. Varför skulle annars så stor del av storyn vara placerad på en internationell arena, med de gamla västra och östra supermakterna i fokus?
Och varför har så många skurkar ryskklingande efternamn medan flertalet av NSA:s dataexperter tycks vara trivselputtar i sjaviga skogshuggarskjortor? Samt: Varför använder Lagercrantz sig av så många till engelska lättöversatta uttryck typ "krascha ner i sängen"? Man behöver inte vara jätte-paranoid för att tänka snabba cash.
Boken är bra, men den stora gåtan kvarstår och Stieg Larssons änka har definitivt en poäng: "Om David Lagercrantz nu är så duktig kan han väl skriva egna böcker?"
Ja, lite obegripligt är det. Pengar har han, skriva kan han. Vore det inte roligare att snickra ihop en egen bästsäljare?