Folkhälsans verkliga rökridå
När Folkhälsoinstitutet i veckan presenterade ny statistik över svenskarnas rökvanor fick Johansson anledning att slå sig för bröstet. Resultatet var förvisso glädjande. Sverige är världsmästare i att sluta röka. De senaste fem åren har rökningen minskat på ett sensationellt sätt. I dag röker fjorton procent av kvinnorna och elva procent av männen. Det är en minskning av antalet aktiva rökare med nästan en fjärdedel.
Utifrån ett folkhälsoperspektiv är det positivt att fler och fler väljer att fimpa. Vi lever hälsosammare, vi lever längre. Därutöver finns det en rad ekonomiska incitament att leva ett hälsosammare liv. Privatekonomin blir naturligtvis bättre och kostnaden för behandling av exempelvis KOL-patienter lär minska. Både för individen och för staten innebär det alltså en vinst om vi tänder färre cigaretter.
Varför befinner sig då rökningen på en social reträtt? Enligt Morgan Johansson är svaret just Morgan Johansson. "Jag fick då och då gliringar från kollegor om att jag höll på att göra partiet till ett förbudsparti. Också Göran Persson hade uttryckt viss skepsis", konstaterar en lite klädsamt självgod Johansson i en ny debattartikel (Newsmill 17/3).
Morgon Johansson har viss anledning att vara nöjd. Några av de förändringar som genomfördes under hans tid som folkhälsominister ska inte förringas. Rökförbudet på nattklubbar och restauranger har till exempel visat sig vara rätt. Få av oss, även vi som var principiellt mot ett förbud, längtar tillbaka till tiden när ens kläder efter en kväll på dansgolvet luktade mer disk än diskotek.
Feströkning har alltid varit en inkörsport till vardagsrökning. När cigaretter och cigarrer flyttade ut på gatan försvann mycket av det glamorösa kring rökningen. Det är inte coolt att behöva gå ut i kylan för att röka oavsett om man är femton eller femtioplusare. På samma sätt bidrar rökfria arbetsplatser till att minska vardagsrökningen.
Så långt, så gott. Men vad Morgan Johansson missar är att det inte enbart är regler och lagar som styr individens handlingar. Det är först och främst individen själv. Den egna viljan att sluta röka är således till betydligt större hjälp än både ny lagstiftning och nikotintuggummi. Andras betydelse för ditt agerande har tyvärr en tendens att överdrivas. Det om något är en rökridå som våra politiker borde skingra.
Så jobbar vi med nyheter