Folkpartiet försöker visa sig på styva linan

Den som har rent mjöl i påsen har inget att oroa sig för, resonerar många. Och innan vi vet ordet av vet staten var nästan alla befinner sig hela tiden. Vad kan då vara mer naturligt än att göra något åt alla oavlyssnade samtal?
Uppgörelsen mellan regeringen och folkpartiet att tillåta hemlig avlyssning, så kallad buggning, är ännu en inskränkning i den personliga integriteten. Frågan är om detta är en nödvändig åtgärd för att lösa de mest avskyvärda brotten? Till skillnad från telefonavlyssning, som är tidsmässigt avgränsad, sker den hemliga ljudupptagningen under alla dygnets timmar - oavsett vem eller vilka som vistas i mikrofonernas närhet.
Regeringens förra lagförslag fick hård kritik av Lågrådet som bland annat ansåg att regeringen inte har kunnat motivera varför hemlig avlyssning behövs överhuvud taget. Förslaget är ännu ett initiativ i den internationella terroristbekämpningens namn. Men som Lagrådet skriver, terrorism kommer inte nödvändigtvis att förekomma i de former vi har sett på senare år, medan de integritetskränkande åtgärderna sannolikt blir bestående.

På en punkt har förslaget blivit bättre efter folkpartiets ingripande. Den avlyssnade ska i efterhand få veta att han eller hon har blivit buggad, som därmed kan få en rättslig prövning. Men buggning föreslås få användas vid allt för många tillfällen och inte bara, som sagts tidigare, vid organiserad brottslighet. Folkpartiet har till och med gått med på att tillåta avlyssning av tidningsredaktioner.
Det går att argumentera både för och emot buggning. Men det finns ingen anledning att stressa fram ett förslag som kan utgöra ett allvarligt hot mot rättssäkerheten. Bodström har känt sig stressad av att både moderaterna och folkpartiet har satt kriminalpolitiken överst på sina dagordningar. Men vad är det som stressar folkpartiet? Buggning finns med i den borgerliga Alliansens rättspolitiska förslag, varför ett modifierat förslag sannolikt skulle gå igenom i riksdagen i vilket fall som helst.
Den enda slutsats man kan dra är att folkpartiet tävlar med moderaterna om att vara det hårdaste partiet. Med språktest, buggning och hårdare tag mot kriminella döljs visserligen liberalismens sociala patos, men folkpartiet tycks räkna med att det är en politik som går hem i stugorna.
De övriga borgerliga partierna har reagerat med behärskad förvåning. Faran är att de borgerliga väljarna inte har samma tålamod utan börjar tvivla på att partiets engagemang i en Allians för Sverige är på riktigt.