För fyra flinka händer

Visst skulle det gå med kostymer och lite smink och kunna bli en kul grej. Men trots likheterna jag tror ingen av dem skulle gilla den maskeraden. Det vore liksom att utmana två alldeles för überstora giganter.
Och vilken repertoar skulle fungera fyrhändigt för dem? När Schubert skrev sin stora f-mollfantasi var Beethoven död och Liszt ännu tonåring.
Nu slapp vi bekymren och kunde bara svepas med i just detta det kanske största av alla fyrhändiga stycken från det stora musikåret 1828.
Det hade fått hedersplatsen som avslutning på hela kvällen och visade upp två mästerliga pianister som kunde samsas vid samma flygel om en tolkning. Den gick som helhet åt
det robusta hållet med starkt pådrag mot det himlastormande, men där fanns ändå innerlighet i det återkommande första-temat och sedan både sångbarhet och dansant tretakt.
Och den inhyrda flygeln klarade nästan hela tiden att hålla ihop klangen med fast resonans på djupet och glitter i höjden. Men jag undrar hur pianisterna klarade att tangenten för fyrstrukna g var halvdöd.
Till upplägget hörde också att de spelade även var för sig. Och då kan man gräla på dem för att de denna vårkväll i vackraste slottsmiljö inte valt något svenskt.
Men beröm till Martin Sturfält som valt Schumanns lite missaktade Humoreske och lyckades fängsla nästan hela tiden med alla dess infall av brusande livsbejakelse som stundtals pekar mot Rachmaninov och vek melodik, och även en militärmarsch som haltar sig fram och låter som Schubert för ett ögonblick.
Virtuost förstås! Det gäller minsann också Love Derwinger, som först lät oss tråna och lida av olycklig kärlek i Liszts Sonetto 104 del Petrarca. Sedan förfördes vi av habanera-rytmerna och de moriska klangerna i La Puerta del Vino av Debussy innan han i sista preludiet ur bok 2 tände på alla tänkbara fyrverkerier med knallar och ljussken från hela klaviaturen.
Extranummer? Jo, en riktigt vild version av Brahms ungerska dans nr 5, förstås, och en lugnande spansk dans av Moszkowski.