För mycket av det goda hos Edwardson

För alla som längtar till 1960-talets början, vare sig det är första gången eller ett kärt återseende, har Åke Edwardson skrivit boken Jukebox. Den utspelar sig i en värld där caféerna fortfarande ligger tätt, flickorna heter Berit och Barbro, Elvis är på väg ut och Beatles in, alla minns var de stod när de hörde att Kennedy var skjuten och så vidare.
Jukobox handlar om Johnny Bergman, som försörjer sig genom att sälja och underhålla jukeboxar. I sin gamla Duett åker han runt på den svenska landsbygden och byter skivor; tar ut John Leyton och The Applejacks, lägger in Roy Orbison och The Hollies. Spelfrekvensmätarna och de allt skralare kassorna berättar en sanning som han inte vill veta av: att jukeboxen är på väg bort och en hel kultur med den.
Det är förstås sorgligt och lite vackert på samma gång, precis som nostalgi alltid är. Med stor omsorg och kärlek återskapar Edwardson i sin bok ett Sverige som är på väg att försvinna, som snart kommer att vara borta med vinden. På jukeboxen snurrar Per Myrbergs Trettifyran allt snabbare. Ja, nu är det slut på gamla tider... Den bildar givetvis det idealiska soundtracket till Johnny Bergmans motvilliga resa mot framtiden.

Nostalgin ligger bra i munnen för Åke Edwardson, en författare vars största tillgångar är den språkliga säkerheten och de genomarbetade miljöskildringarna. I sina prisade deckare om kommissarie Winter lyckas han ofta ladda också de till synes mindre betydelsefulla scenerna med en stark, tät stämning. När han för ett par år sedan gav ut romanen Genomresa talades det om perfekt tonträff och det omdömet är förstås också på sin plats här.
Ändå blir det inte riktigt bra i Jukebox. Edwardson spänner musklerna och tar i så det knakar i sina försök att överträffar sig själv med orgier i tidstrogen rekvisita. Tyvärr blir det tråkigt. Tyvärr lyckas han så bra med att fånga vardagstristessen att också boken utstrålar en viss tristess.
Det tycks som om Edwardsons journalistiska förflutna, det som tjänar hans syften så väl i romanerna om Erik Winter, har spelat honom ett spratt i denna hans senaste bok. Han fastnar i redovisningshysteri, i ett överflödande uppräknande av bilmärken, låttitlar, maträtter och inte minst jukebox-
fabrikat.
Det kan säkert vara intressant för dem som var med på den tiden, på samma sätt som frökatalogen är intressant för trädgårdsentusiasten, men nog måste Edwardson ha tänkt sig en vidare målgrupp än så?

Jukebox påminner lite grand om en alltför genomstekt köttbit eller en för hårt stoppad soffa: den innehåller mycket som är bra, men det blir för mycket av det goda.
Åke Edwardson skriver en mycket vacker svenska, har bättre handlag med dialog än de flesta och lyckas bra med att förmedla just det där obehaget som kan infinna sig när de oundvikliga förändringarna kommer smygande.
Och ändå: två tredjedelar hade varit lagom.