För sent vägval

Först gick Gudrun Schyman och bildade Fi. Nu gör en annan profilstark vänsterpartist, riksdagsledamoten Karin Svensson Smith slag i saken och går med i miljöpartiet. Svensson Smith, som kryssades in i riksdagen av Skåneväljarna när hennes partikamrater till vänster försökte få bort henne, har därmed en plattform klar inför nästa års val. Hon går medan tid är.

Men var lämnar det Vägval vänster, där Karin Svensson Smith är vice ordförande?
Troligen har förnyarna stått lite för länge och tvekat, de har inte förmått att ta språnget att verkligen lämna vänsterpartiet bakom sig. Detta trots att vänsterpartiet dignar under det kommunistiska återtåget, för att använda Karin Svenssons Smiths ord. I en färsk intern v-artikel reflekteras över om nu socialismen inte ser ut att nås via det parlamentariska arbetet så kanske det är parlamentarismen och inte socialismen som ska ifrågasättas, påpekar hon bland annat. Denna kamratanda kan hon vara utan, förståeligt nog och påpekar att sanna demokrater borde ha svårt att platsa i sällskapet.

Vägval vänster riskerar att allt mer bli rundgång än en resa mot en ny vänstersocialistisk partibildning. Inte för att utrymmet mellan vänsterpartiet och socialdemokratin är borta. Nej, det verkar som om själva kraften att gå vidare, att kapa förtöjningarna med det gamla kommunistbelastade partiet, har gått förlorad. Uppmärksamheten har uteblivit på försommaren. Tillfället verkar ha kommit och gått, i takt med att vänsterledaren Lars Ohly åkt runt och käkat bullar med lokala partirepresentanter i landet för att gjuta olja på vågorna.
Det är samma gamla vänsterparti. Och vägval vänster står fortfarande och velar över sin oförmåga att verkligen välja väg.