Jag kliver upp klockan sex. Efter att ha satt igång tvättmaskinen (livet med barn…) och gjort en rejäl laddning smoothie, är det dags att väcka tvååringen.
I dag är jag smart, tänker jag, och byter triumferade hennes pyjamas mot vanliga kläder innan hon ens hinner vakna ordentligt. Sedan presenterar jag – ”tadaa!” – den smoothieflaska hon bett om kvällen före.
Jag får positivt gehör för idén om att ta vagnen till förskolan.
Vi är helt sams och överens. Men! Då tornar det upp sig. Ljudet, oroväckande glatt och tjattrigt. Storasyster tittar på tv och tvååringen dras som en magnet till vardagsrummet, det finns inget sätt att hejda henne.
Där och då inleds kampen.
Jag trugar. Bönar. Ber. Hotar. VI MÅSTE GÅ NU. Det hjälper givetvis inte.
Till sist stänger jag av tv:n till högljudda protester. Bär ut barn+smoothie till hallen, struntar högaktningsfullt i tandborstning, byltar på overall och skor. Inser att handskar bara är att glömma och får faktiskt på henne en tjock mössa.
Snabbt på med egna kläder (innan hon hinner ta av sig sina).
Puh. Ute! Något av en succémorgon, om ni frågar mig.
Rullar vagnen över isiga gator i mörkret, förbi en pappa vars två småttingar är lika påbyltade. Vi ler mot varandra. Vi har klarat det. Vi föräldrar har kämpat hela terminen, tagit oss till förskolor, skolor och jobb i flera månader och nu är det snart, snart jullov.
Morgnarnas kamp blir en symbol för allt ni mammor och pappor har uträttat under hösten och vintern, ni fantastiska föräldrar.
Jag vill säga en sak: Det är tack vare er som framtidens vuxna tar sig ut i världen och gör den till en bättre plats. Tack. Och grymt jobbat!
Ps. Vill ni skratta åt livet som förälder? Sök på ”People with no kids don't know” på Youtube… Ds.