Föreställningen känns lite schizofren

I Galenskaparna och After Shaves uppsättningar är det ingen överdrift att påstå att Per Fritzell är en smula typecastad som den lite blyge, fumlige figuren. Det kan handla om att spela husvagnsägare eller ordförande i den obeskrivligt töntiga hembygdsföreningen. För många är det nog bilden av vad Per Fritzell gör, just för att han gjort det så mycket.
Men det går också att påstå att Per Fritzell är typecastad som sångare då han har en av de bästa sångrösterna av medlemmarna i de två humorgrupperna och ofta får ta de större musikaliska numren. Något han gör med den äran och något som är tydligt under hans föreställning, Jag tror inte på gud – jag tror på tomten, på Träffen under söndagskvällen.
En skiva med samma namn har nyligen släppts och under showen varvar han låtar från den med äldre nummer, vissa närmare 30 år. Galenskaparna och After Shave är just nu mitt uppe i repetitionerna för sitt jubileum där det ska firas att de hållt på just så länge. Att Per Fritzell är en artist med tre decenniers rutin märks snabbt.
Han tar en självklar plats på scenen, värmer lättsamt upp publiken, småpratar lite och drar i gång med Grisen i säcken, en legendarisk revylåt från 1991. Som av publiken att döma håller än, och det är lätt att dras med. Mungiporna åker upp, fötterna stampar takten och huvudet nickar med.
Lite klurigare blir det att hänga med i låtarna från den nya plattan.
Till viss del såklart just för att de är nya men också för att de låtarna visar en annan sida av Per Fritzell. Han är inte, eller vill inte vara, enbart den där fumlige mannen utan har en del annat att berätta om också. Exempelvis får vi ta del av en fundering kring om gud finns eller ej, han finns inte enligt Per Fritzell, men det tog rätt många år innan han kom fram till det svaret.
Han berättar om hur han som barn bad aftonbön varje kväll för att han blev tillsagd att göra det, att han också blev itutad att tomten fanns men honom var det tydligen okej att inte tro på efter ett tag. Gud däremot var det liksom ingen som berättade för lille Per Fritzell att man inte heller behövde tro på, om man inte ville. Efter den berättelsen serveras vi just låten Jag tror inte på gud-jag tror på tomten, som bland annat innehåller ett par rätt brännande rader om vilket liv det blir om en viss profet avbildas. Efter den inledningen och den låten känns det som att Per Fritzell inte riktigt vågar hålla i det som är lite mer seriöst eller tankeväckande.
Han plockar då omedelbums fram den lilla gula mössan, förvandlas till husvagnsägaren och kör sitt stora nummer om att ha just ett hus på hjul.
De tvära kasten gör att föreställningen känns lite schizofren. Den glada revygubben ena stunden och nästa den tårögde äkta mannen med en vacker visa till sin fru. Upp och ned, högt och lågt. Men samtidigt som det blir lite splittrat visar det väl också på vem Per Fritzell är och hans kvaliteter som artist. Till de nya visorna, som är både lite funkiga, rockiga och spanskinfluerade, klappar vi artigt. Bara Per Fritzell närmar sig lösskägget för att förvandla sig till hembygdsmannen Torgny Assarsson kissar delar av publiken nästan på sig.
Och när han tillsammans med den Ofattbara orkestern, som spelat tillsammans med Galenskaparna och After Shave sedan 1982, frustar och gnäggar sig igenom låten om alla djuren i naturen är det lätt att förstå hur de har fått en så stor plats i svenskarnas humorhjärtan.