En höstkväll 1986 red Anna Nordin som vanligt hemåt från ridklubben. Hon hade haft sin ponny i ett år. De hade lärt känna varandra, tränat och vunnit flera tävlingar tillsammans.
Anna höll sig nära kanten på vägen.
– Jag fick inte rida där. Det fanns en säkrare väg, men jag hade bråttom hem för att se på tv.
På en raksträcka såg Anna två bilar närma sig i mötande körfält. Hon såg hur den bakre bilen började köra om den främre, försökte genast styra sin ponny åt höger, men den lilla hästen vägrade att gå ner i det djupa diket.
– Jag kommer ihåg min panik precis innan...
Vid kollisionen klämdes Annas vänstra ben mellan den omkörande personbilen – en Volvo 240 – och ponnyn. Hästen dog direkt.
En tonårig flicka, medlem i samma ridklubb som Anna, kom först till olyckan. Med hjälp av ett stigläder från ponnyns sadel hejdade hon blodet från att flöda ur Annas kropp.
– Jag var trött och förbannad för att hon inte tillät mig att somna. Men hade hon inte hållit mig vaken så hade jag antagligen dött.
På lasarettet sövdes Anna ner och opererades. När hon vaknade en vecka senare var hennes vänstra ben amputerat.
Hennes nära oroade sig för hur hon skulle hantera förlusten av benet. Men två veckor efter olyckan satt Anna - i både skritt och trav - på en hästrygg igen.
– När det gick upp för mig att mitt handikapp skulle vara för evigt, först då tyckte jag att det var oerhört jobbigt.
Under ett helt år vägrade Anna att använda protes. Under tonårstiden gjorde hon allt för dölja sitt handikapp.
– Men det blev inget kvar av livet. Jag kände att jag inte orkade längre, att det fick vara nog.
Hon försökte hitta ett nytt förhållningssätt.
– Jag utforskade ytterligheten. Jag förstod att det skulle vara enklare om jag kunde vara stolt över mitt handikapp, se mig själv som hjälte och olycksdagen som min turdag.
Det tog tid, många år, för Anna att bli medveten om sitt eget värde och att få en stark självkänsla.
Men när hon väl funnit sina verktyg kunde hon ta till vara på sina insikter och med hjälp av dem nå framgång.
I dag föreläser Anna om sin egen resa. Hon hjälper andra – både idrottsutövare och anställda i olika branscher – att med tankens kraft nå framgång.
– Våra valda sanningar kan ställa till det för oss, konstaterar hon.
Sedan årsskiftet delar Anna sin tid mellan sambolivet i Segeltorp och det lantliga livet på gården Ellesta utanför Vrena. Här hyr hon ett hus som hon och hunden Dennis sover i, stall och hagar där hennes fyra egna hästar – svenska halvblod – står och går, ridbana och ridhus.
– Jag följer mitt hjärta, lever min dröm. Det värsta som kan hända är att det inte fungerar eller att jag ångrar mig.
Anna går obehindrat, men inte långt. Hon lever med smärta från stumpen, på vilken hon lätt får sår. Hon måste vara rädd om sin kropp och hushålla med sin energi.
– Jag har byggt upp ett kontaktnät, som backar upp mig. Jag vill kunna be om hjälp, men vill samtidigt veta att jag klarar av allt själv.
På gården har Anna hjälpmedel – olika proteser för olika ändamål och en eldriven sparkcykel. Hon har anpassat stallet efter sina behov, har bland annat tagit bort trösklar. Och hon har hittat smidiga lösningar för att inte anstränga sig i onödan, mockar exempelvis sittandes.
Anna ser att gården har potential. Hit, till den vackra sörmländska landsbygden, vill hon ta människor – särskilt ryttare – som vill lära av henne. Här kan hon också själv träna med sina hästar, utveckla sig själv som ryttare och träna hästarna i kondition, teknik och styrka.
– Både hästarna och jag måste vara atleter för att uppnå mitt mål.
Redan år 2003 kom Anna med i landslaget i dressyr för ryttare med funktionsnedsättning och tävlade bland annat i VM i Belgien. Men Anna stod inte ut med den psykiska pressen, med konkurrensen mellan ryttarna, och valde året därpå att avstå landslaget.
I dag är Anna landslagsryttare i två grenar – dressyr, som hon tränar för Nyköpingsryttaren Liane Wachtmeister och Working Equitation, som hon tränar för Paulo Bastos.
– I Working Equitation tävlar jag mot fullt friska ryttare, betonar hon.Förra helgen deltog Anna i Nordiska Mästerskapen i dressyr för ryttare med funktionsnedsättning. Första dagen var hon en procent från placering och mindre än tre procent från brons.
Förra helgen deltog Anna i Nordiska Mästerskapen i dressyr för ryttare med funktionsnedsättning. Första dagen var hon en procent från placering och mindre än tre procent från brons.
– Och då lossnade protesen under ritten. Sitter den kvar i morgon – vi har gjort lite justeringar och hoppas på svalare väder – så siktar jag på ännu bättre resultat! skrev Anna i ett mejl från Norge.
Och resultaten kom. Andra dagen kom hon tvåa, tredje dagen femma.
Nu har Anna siktet inställt på Paralympics i Rio 2016.
– Väl där vill jag självklart rida för medalj, med guld i sikte. Och allt är möjligt – med rätt inställning, mod och vilja.