"Å de e mååååååål..."
Till och med mina barn har lärt sig imitera Viasats sportkommentator Niklas Holmgren. Det där nästan oefterhärmliga vrålet så fort någon gör något av värde i idrottssammanhang, ja det går att ha många synpunkter om det.
Visst ska man lägga ner hjärta och själ i det man gör och våga visa känslor, särskilt när det går bra att det ska märkas att man brinner för det, men ibland går det över styr.
Jag får klåda när jag ser sportredaktioner och -reportrar/-krönikörer jubla ut sin glädje i sociala medier när laget de bevakar just vunnit en match eller turnering, och därför sätter jag en stolthet i att alltid hålla mig klädsamt neutral. I alla fall i yrket, jag står också på ståplats och skriker någon gång ibland. Den sportjournalist (nu är jag ju sedan ett halvår tillbaka inte sportjournalist utan bara sportintresserad journalist) som hävdar att den inte har ett favoritlag eller en favoritidrottare, den ljuger.
Lokalt kanske jag i nuläget har lite varmare känslor för Stigtomta IF, men det laget skriver vi å andra sidan inte om särskilt ofta. Men annars är det dumt att det skiner igenom att man hyser varmare känslor för laget man bevakar, även när laget ifråga möter lag från andra orter. Kanske lite lättare för mig som utböling, men det är ändå för mig självklart med neutraliteten.
Så, upp till bevis för mig på söndag, när vi tv-sänder Nyköpings BIS bortamatch mot Assyriska. Surfa in på www.sn.se vid 16-tiden och bedöm.