Från den 1 januari till i dag har länsstyrelsen fått in 48 ansökningar om skyddsjakt på dovhjort. De flesta har beviljats.
Ärendena är nästan dubbelt så många som under samma period i fjol.
Det beror delvis på att markägare och arrendatorer blivit mer medvetna om möjligheten att skyddsjaga till skydd för sina grödor, menar Johan Varenius vid länsstyrelsen. Men ökningen är också en ytterligare parameter på dovhjortens kraftiga tillväxt.
‒Skyddsjakten är ingen allenarådande lösning. Det måste också jobbas aktivt med störning och skrämsel.
Men det är svårt, på vissa håll omöjligt, att freda jordbrukets grödor på annat sätt än med skarpa skott. Carl-Gustaf Burell är jordbrukare i Vingåker, nära östgötagränsen. Han har brottats mycket med dovhjortar under de senaste två, tre åren.
‒De äter upp mina odlingar, trampar ner och förstör. Visst har de blivit fler. Jag ser 20–30 av dem för jämnan.
Varken skällande hundar, skrämskott eller elstängsel har hjälpt. Nu har han för första gången skaffat tillstånd att skyddsjaga.
‒Det måste bli någon ändring på detta.
Anders Norlén har varit jordbrukare på Selaön norr om Stallarholmen i ett par år. Också han har fått tillstånd till skyddsjakt i det närområde som han beskriver som "rena djurparken".
‒Dovhjort har funnits i hägn på ön sedan 1920-talet. Sedan dess har det läckt ut djur kontinuerligt. Nu är mängden okontrollerbar.
Betes- och trampskadorna är så omfattande att Norlén börjat frukta för sin överlevnad som jordbrukare. Djuren orsakar honom kännbara ekonomiska förluster.
‒Jag gick över till att odla lin på en del av arealen för det hade jag hört att de inte gillade. Men det fick de smak för direkt och hundra djur kom över till min åker från grannens mark.
I området finns få naturliga störningsmoment och Norlén beskriver det som att dovhjortarna har tagit över. Även han har försökt att skrämma bort dem, bland annat med gasolkanon.
‒Det skiter de i fullständigt.
Carl-Gustaf Burells marker ingår i ett skötselområde som nu deltar i länsstyrelsens projekt. Ännu har ingen skötselplan upprättats, men Burell hoppas att förvaltningen av dovhjort ska vara i full gång inom något år.
Dock är han osäker på att det kommer att minska hans problem. Risken är att jordbrukarnas, markägarnas och jägarnas intressen inte når konsensus.
‒Jägarna vill ha mer hjort, vi vill tvärtom. Och ju mer det jagas i skogarna, desto fler hjortar kommer ut på odlingsarealerna.
Problemet med dovhjorten är att den är så stationär, menar Anders Norlén.
‒Jag kan drabbas av omfattande skador medan grannen någon kilometer bort inte drabbas alls. Det förstår jag inte hur man ska kunna komma till rätta med genom förvaltning.