Fortfarande lika vass

Förre statsministern Carl Bildt landar med helikopter framför Restaurant Fyren i Trosa. Och sveper in i valrörelsen med samma självklarhet som han en gång lämnade den. Sanningen är nog den att moderaterna behöver honom även i valrörelsen 2002. Inte minst känns det, av lätt insedda skäl, tydligt morgonen efter det att Bo Lundgren haft det jobbigt i tv-soffan med Erik Fichtelius och Stina Lundberg.
Den tillfälliga återkomsten till politiken blir en lätt match, han slipper ju kontringarna. Han avfärdar Göran Perssons omskriva rykte som internationell statsman. Bra på retorik och taktik, sämre på innehåll och strategi, heter det.
Den senaste mandatperioden beskriver den förre moderatledaren med stilig allitteration: fyra fattiga förlorade år. En medelmåtta i ekonomisk standard och en medelmåtta i ekonomisk tillväxt. Det kan man vara nöjd med om man inte har några ambitioner, som Bildt säger. Valet måste handla om att ta tillbaka tätpositionen inte som Ringholm vara stolt över att hålla sig i mitten.
Sedan läser Carl Bildt högt ur socialdemokratins valmanifest: om kreativa pauser och tid till fantasi och verklighetsflykt. Det är vallöften det, säger han ironiskt och konstaterar att det bara är de borgerliga som vill prata tillväxtfrågor. Och uttrycker sin besvikelse över att public service-televisionen inte orkar hålla en ekonomisk debatt för första gången sedan dess tillkomst.
Det är skärpa i ironin.
Jag frågar honom om förutsättningarna för en borgerlig regering. Bättre än 1991, blir svaret. Då var det han själv och Bengt Westerberg som körde ny start för Sverige och Olof Johansson höll på med sitt. Den här gången är det fyra partiledare som vill samarbeta och tydligt visar att de kan komma överens. Och gapet minskar mellan blocken. Nu är det race, konstaterar den förre statsministern glatt.
Vad är det då som avgör till slut, nu när det börjar bli jämnt? frågar jag honom.
Ingen aning, säger han med ett snett leende.
Som före detta partiledare behöver man inte längre ha svar på alla frågor.