Fortsatt omvårdnadsdebatt

Hur får du ihop det? Du pekar på att jag inte har någon erfarenhet, men jag ska försöka hålla mig för att yttra mig i frågor som jag inte vet något om och bara konstatera att jag utbildar mig till vårdare. Jag trivs med yrket vare sig jag vikarierar eller får pengar via kommunen, det är därför jag utbildar mig till vårdare. Det är alltså yrket som gör mig tillfredsställd inte underskriften på ett anställningsintyg.
Jag skulle absolut inte vara lyckligare som anställd korvgubbe än jag är som vikarierande vårdare. Ekonomiskt kanske det känns säkrare att ha en fast anställning, men det handlar om livskvalitet också och det faktum att ingen kan göra ett bra arbete, om denne inte trivs.
Man kan inte få en anställning om man inte är utbildad. Alla får betalt efter sina kunskaper, även om de flesta inom vård- och omsorgssektorn förtjänar mer i lön än de har. Men fortfarande kan man inte kräva pengar och fast lön, om man inte är fast anställd, men i och med min idé så var tanken att de som ville skulle ha lite kött på benen, om de sedan skulle vilja fortsätta inom vården.
Dessutom är det väl olika hur man ser det. Är du satt på kommunalt arbete, kanske du känner att det är ovärdigt. Man kan se ersättningen som välgörenhetspenning som du säger. Men om man funderar på det, så arbetar de som är satta på dessa åtgärder för just dessa pengar, vilket gör det till lön. Det borde gå hand i hand med resten av dina åsikter, att lön är lika med värdigt.
Med min idé kan man på samma villkor påverka samhället positivt och vid närmare eftertanke skulle det ju inte kosta något ytterligare än de utgifter man i dag har för dessa arbetsåtgärder, eller hur? Kanske kan välgörenhetspenningen höjas i framtiden dock för att kanske höja motivationen, eftersom samhället faktiskt behöver denna assistans.
Catrin Olsson
Därmed avslutas debatten om omvårdnadens nivåer för den här gången.
SN Debattred