Fotboll i krigets skugga
För makthavarna i Skopje är det naturligtvis viktigt att kunna visa upp en lugn fasad. Fotbollen har de folklig förankring och är utmärkt medel för att ena en nation. Diktator Benito Mussolini förbjöd exempelvis Italiens världsmästarlag från 1938 att spela några fler matcher. Gli Azzuri skulle vara odödligt och aldrig någonsin bli besegrat.
Under mellankrigstiden hade Ukrainas huvudstad Kiev ett av Europas bästa fotbollslag. Stalintidens Sovjetunionen uppmuntrade fotbollsintresset och gav spelare skenanställningar vid den statliga hemliga polisen NKVD, föregångare till KGB.
I Kiev bildades klubben Dynamo Kiev. Stalins medvetna svälttaktik mot Ukraina under 30-talet hade gjort Sovjets kornbod till en utarmad delrepublik, härjad av hungersnöd.
När Tyskland anföll Sovjetunionen i september 1941, operation Barbarossa, var därför det ukrainska motståndet inte särskilt helhjärtat.
Kievs kapitulation blev total, och nazisterna visade snabbt sitt rätta ansikte. 630 000 krigsfångar sattes i läger.
Under två dygn mördades 33 771 judar och slängdes i en massgrav. De polisanställda fotbollsspelarna i Dynamo Kiev sattes som krigsfångar i arbete på ett av stadens jättelika bagerier. Spelarna tilläts att träna och kunde så småningom bilda ett nytt klubblag, Start.
Allteftersom Start radade upp segrar började de nationella känslorna i Kiev att svalla . Nazisterna märkte hur framgångarna höjde självförtroendet hos medborgarna och beslöt att stämma i bäcken. Start skulle få möta ett tyskt fotbollslag, bestående av vältränade Luftwaffesoldater.
Så föddes legenden om Dödsmatchen och som för evigt kanoniserade Dynamo Kievs spelare.
Som krigsfångar var de tidigare stjärnspelarna i Start svältfödda, inte längre särskilt vältränade. Men fotbollskunnandet räckte gott och väl till för att slå tyskarna med 51 i den första matchen.
Tre dagar senare påbjöd nazisterna en returmatch. Inför tiotusentals åskådare på Zenitstadion förnedrade De ukrainska krigsfångarna de tyska fotbollsspelarna och vann med 52. Det ukrainska Start hade skämt ut den tyska militära ledningen och hämnden blev fruktansvärd.
Alla fotbollsspelarna i Start fördes till ett fångläger, målvakten Nikolaj Trusevitj, backen Aleksej Klimenko och anfallsspelaren Ivan Kuzmenko avrättades och slängdes i en massgrav.
Minnet av Dödsmatchen levde dock kvar i Kiev. Efter kriget återuppstod Dynamo Kiev, fotbollen fick liv igen och klubblaget blev under 60- och 70-talet åter ett av Sovjets och Europas allra starkaste fotbollslag.
Den engelske journalisten Andy Douhans bok om Dödsmatchen är inte bara spännande, trots att man tidigt anar det tragiska slutet. Den klär också effektivt av myten om dödsmatchen och visar hur de av Sovjetsystemet helgonförklarade spelarna verkligen var.
Visserligen var de nationalister och antinazister, men heller inte de glödande bolsjeviker och kommunister som till varje pris slogs för Stalins sak. Douhan ger istället spelarna liv och karaktär. Här finns antikommunister, stalinister, äkta hemliga poliser och bekymmerslösa kvinnorkarlar som förenas av en enda sak, kärleken till fotbollen.
Fotbollen var för dem viktigare än politiken och de spelade fotboll tills döden skiljde dem åt.
Så jobbar vi med nyheter