Året var 1980, jag var 14 år och ganska kortväxt för min ålder. Min pappa hade lyckats fixa ett sommarjobb till mig i en fotoaffär i Linköping, där jag bodde. Jag skulle prova på jobbet en lördag och tjäna 10 kronor i timmen. Arbetstiden var mellan 09:00 och 13:00 vilket innebar 40 kronor, minus skatt, i lön.
Jag nådde knappt upp till kassadisken och kunderna måste ha undrat, vad det var för en liten valp som stod där och frågade om han kunde hjälpa till. Jag tog emot filmer som skulle framkallas och lämnade ut bilder som var färdiga. Sålde nya filmer och gjorde de enkla jobben som underlättade för den övriga personalen. När jag kom hem efter första dagen sa jag lite kaxigt till mina föräldrar:
– Det här var inga problem, jag har lärt mig allt.
På den här tiden räknade inte kassaapparaten själv ut hur mycket pengar man skulle lämna tillbaka i växel. Jag var rätt bra på matte och hade tränat lite med mamma innan. Men det var ändå rätt nervöst när man räknade både ören och kronor. För det var helt plötsligt väldigt viktigt att det blev rätt. Till skillnad från när man gick i skolan.
Att de första timmarna hade gått bra var ingen överdrift. Jag fick fortsätta jobba där ända tills sommaren när jag slutade gymnasiet. Lönen ökade med det tredubbla redan när jag kom dit min andra gång. Det blev jobb på helger och alla lov man hade från skolan.
Och jag är helt säker på att det var här som grunden till mitt val av yrke gjordes.
För jag blev fotograf och affären köptes upp av en konkurrent och lades ner, strax efter att jag hade gjort min sista sommar där.