Näringsminister Maud Olofsson (C) fick åter bära hundhuvudet i debatten om den svenska bilindustrin. Olofsson har agerat konsekvent under hela hösten - men har inte haft någon lyckad mediestrategi. Visioner för småföretagandet i Västsverige i all ära, vindkraft är inte vad en varslad Saab-arbetare drömmer om. I alla fall inte just nu.
Vad som behövs är därför en lyssnande, ledande statsminister: exakt vad Reinfeldt tidigare utgett sig för att vara. Fredrik Reinfeldt behöver visa att han från och med i dag prioriterar den svenska arbetsmarknaden. I det arbetet måste Reinfeldt göra mer än att hålla jultal för att visa sin ”hemkomst”. Han bör även besöka Trollhättan.
Fredrik Reinfeldt kan inte ta med några julklappar i form av nya jobb. Oppositionens populistiska utspel vore ovärdiga en regeringschef som i höst förhandlat med Obama, snarare än Ohly. Däremot kan Reinfeldt möta anställda och fackföreningar med en ömsesidig respekt som delvis saknats under statsministerns frånvaro.
Alliansregeringen kom till makten genom Reinfeldts förmåga att lyckas attrahera väljare ur traditionell arbetarklass. I dag upplever många kollektivanslutna arbetslinjen som mest snack. Krisorter som Trollhättan, Gävle och Eskilstuna känner inte att Alliansen är lika mycket deras regering som väljarnas i Stockholms innerstad.
Fredrik Reinfeldt är ensam i regeringen om att kunna återta initiativet. Arbetslinjen ska fortsätta att vara central i Alliansens politik. Därför behöver statsministern ta till sig kritiken från dem som förlorat sina arbeten. Han måste tala om för väljaren, som arbetat 25 år med att montera förarsäten, vilken form av politik som har bäst möjlighet att skapa nya arbetstillfällen. Och vilka partier som har verktygen att genomföra sådana reformer.
Om mindre än två veckor ringer klockorna in ett nytt valår. Misslyckas Fredrik Reinfeldt med att kommunicera vilken roll arbetslinjen har i regeringens visioner för de kommande fyra åren, lär han inte att hålla jultal som regeringschef i december 2010.