Foxdal med nerv först i slutet

Hon kan sin sak.
Men när hon och hennes tre musiker kliver på scenen på Nyköpings teater på onsdagskvällen infinner sig snabbt en trevande och lite stel stämning som inte riktigt vill släppa taget.
Visst gör den ett tillfälligt uttåg när Malin först öppnar munnen och hennes drömska jojkande i äkta svensk folkviseton fyller lokalen.
Låten hon sjunger, ”Morgonsol”, handlar om kärleken till livet och landskapet. Och medan musikerna står stilla och tysta med slutna ögon bredvid henne är det lätt att själv drömma sig bort till morgondisiga dalaängar.
Tyvärr försvinner den trolska stämningen lika snabbt som den har kommit.
I stället övergår spelningen till en trevlig tillställning med flera av Malin Foxdals svenska tolkningar av den amerikanska folkcountrysångerskan Gillian Welch låtar.
Det är snällt och utan några fel, men också utan nerv.
Musikerna är skickliga, inte minst Magnus Zetterlind med sin stålsträngade gitarr, och tillsammans tar de och Malin publiken genom a capellapassager med oklanderlig stämsång.
Ändå är det något som saknas.
Ibland snuddar hon vid något mer lidelsefullt, men inte ens i Gillian Welch-tolkningen ”Annabelle”, en låt om att förlora sin dotter, når Malin Foxdal riktigt ut.
Det är inte förrän hon släpper det käcka och snälla countrykompet och övergår till sin egen version av svensk blues som det verkligen händer något med spelningen. Det känns plötsligt befriande, och som Malin själv säger känns avståndet mellan Dalarna och Mississippi kortare än någonsin.
Därefter byter hon kvickt genre och lämnar den liderliga bluesen för att landa i Evert Taubes ”Sjuttonde balladen”.
Till skillnad från i början av konserten har Malin Foxdal och hennes musiker vågat lämna det artiga och börjat leva upp. Först då, mot slutet av spelningen, verkar det som att de trivs på scenen.
Som sagt, Malin Foxdal kan sin sak. Men allra bäst är det när hon vågar prova sig fram på sina egna vägar i stället för att bara försöka leverera en svensk version av amerikansk folkvisa.
Oavsett om det egna är en cover på en Taubelåt eller en visa om att valla kor i morgonsolen.