För ett år sedan drog den i gång på allvar – processen inför Trosas eventuella länsbyte. Det var mellan Sörmland och Stockholm som valet stod. Broschyrer skickades ut, möten hölls och på Trosaredaktionen laddade vi upp.
Där, i smällkalla och mörka januari, gav vi oss den på att på bästa möjliga sätt svara på frågan "Hur påverkas jag?". Det är så vi försöker tänka, vet ni. I synnerhet när den byråkratiska väggen är riktigt tjock och svårgenomtränglig.
"Vägval Trosa" kallade vi vår artikelserie, och den växte sig snabbt större än väntat. Handlade om vården. Skolan. Kollektivtrafiken. Skattesatserna. Och så något betydligt mer abstrakt, men icke desto mindre betydelsefullt: identiteten.
"Jag är sörmlänning och vill fortsätta vara det", var det många som sa när vi gjorde enkäter på torget. Andra såg sig redan som invånare i Stockholmsregionen.
Politikerna verkade för sin del redan ha bestämt sig. När en opinionsundersökning visade att sex av tio kommuninvånare var för ett byte tryckte de på gaspedalen, och i mars skickades en formell ansökan till den närmast arketypiskt byråkratiska myndigheten Kammarkollegiet.
Mycket var i och med det redan gjort. En folkomröstning i god demokratisk anda återstod, och i slutet av maj genomfördes den. När resultatet, 41,2 procent för och 58,6 procent emot, landade gick ett sus genom vissa led. Andra hade redan förstått att det var på gång.
Invånarna i Trosa, Vagnhärad och Västerljung hade valt väg, och de blickade mot Sörmland.
Plötsligt var det knäpptyst om frågan som kostat 850 000 kronor och som dominerat den lokala debatten sedan januari.