Kom ihåg att det här är en ROMAN.
Den är tjock och bitvis svår, ibland snårig och extremt detaljrik. Men också givande, så rik på innehåll och människokännedom att den oroar läsaren länge. Och den är viktig i våra dagar, när alltfler åter börjar tro på rasernas renhet, när synagogor och judar hotas och hatas.
Slutet är gastkramande i sin exakta skildring av hur Nazityskland med ingenjörsmässig precision tänkte göra den lilla sydpolska bondhålan Oswiecim till en ariskt ren mönsterstad, dock först efter att judefrågan fått sin i varje detalj genomtänkta lösning.
Författare är Tom Sandqvist, men hans alter ego heter Thomas och det är denne som berättar, dels om sin barndom i en svenskspråkig familj i södra Finland, dels om sitt vuxna liv i den lilla byn Backa utanför Nyköping.
Romanens omslag visar en glad pojke och bara en halv pappa. Men så har också Thomas som efterlämnad egendom minnet av fadern, som tvingades ut i kriget och fem års vidriga frontupplevelser och som senare stack iväg med en annan kvinna, och av modern som inte kunde förverkliga sina drömmar och blev alltmer sjuklig. Alltså växer Thomas upp hos farfar och farmor, som upplevde inbördeskriget 1918 och har en kulspruta från den tiden kvar i sin lägenhet. De uppfostrar med aftonbön men utan kroppskontakt.
Detta stoff har Tom Sandqvist redan behandlat i två starka romaner (Det turkiska huset 2002 och Romanen om örfilen 2015). Men nu har många personer nya namn och Thomas måste revidera hela sin självbild, när han i det förfallna barndomshemmet hittar sin äldre bror Olofs gömda anteckningar. Där framgår att Thomas inte var något oskyldigt mönsterbarn och att Olofs liv slutade i misär och att han kan ha begått ett fruktansvärt brott.
Denna roman är personlig men blir allmängiltig, handlar mycket om vad som formar oss till dem vi blir eller tror oss vara, om hur våra minnen är subjektiva eller opålitliga. Därför är också fotografierna inuti boken bara frimärkssmå och suddiga.
Den berättas av en intelligent sanningssökare och en intellektuell expert på Central- och Östeuropa. Citat på fem, sex språk blir då nödvändiga liksom referenser till världslitteraturens största: madeleinekakan hos Proust, Främlingen av Camus, den anklagade Josef K hos Kafka, den rotlöse Lawrence Durrell.
Som skarp kontrast berättar andra halvan av boken om hur Thomas lever i dag i det gamla skolhuset, ett rikt liv med den medeltida stenkyrkan som ankare med dess rötter i hednatid och runstenar, och senare takmålningar av Albertus Pictor. Rikt också med hustruns konstnärskap och tankar på konstens möjlighet att påverka andra och försona och låta sår läka. Blänkande i läsarens minne finns en sida om deras vackra kärleksmöte i Venedig.
Välmenta men ändå småttiga verkar då de regelbundna trivselkvällarna med alla i byn närvarande över ett eller flera glas öl eller vin. Ingen verkar heller säga emot sverigedemokraten som i alla lägen för fram sitt tro på rasernas renhet.
Cirkeln sluts alltså.