Från ett förtryck till ett annat
I slutet av åttan trivdes jag inte längre med den identitet jag tagit som min sen jag var tretton.
Beundrande såg jag på skolans pop-tjejer med enorma rufs-frisyrer, kajalögon, Converse och
Polarn och Pyret-tröjor och tänkte att det var dags för mig att förändras. Jag skulle bli som dem, jag skulle ta plats och sticka folk i ögonen med att jag inte brydde mig ett piss om mitt hår var okammat eller om mina kläder var lite trasiga.
Jag läste feministisk litteratur och längtade efter
sociala sammanhang där man inte skulle behöva blidka killar, där man även som tjej till exempel skulle kunna rapa och fisa utan att vara äcklig. Och jag föreställde mig att popar-brudarnas handlingsutrymme var enormt mycket större än mitt, för där fann man minsann killar som kallade sig feminister och som den 8 mars skanderade slagord i feminismens namn.
Så jag började leta efter dessa sociala sammanhang och dessa mytomspunna killar och hamnade i en
rikemansvilla med popare. Jag riktigt spann som en katt och jag minns hur vi tjejer tyckte att feminist-
killarna var utomordentliga bara för att de utan att grimasera tog ordet feminist i sin mun. Så lätt det är för killar att vinna tjejer genom att förklara sig som feminister. Och så urbota dum jag var, i utrymmet där jag hoppats på att växa stötte jag i stället på samma begränsade handlingsutrymme, men nu i skadligare form. Fördunklad av idén om feministkillen och den jämställda miljön slutade jag ifrågasätta och såg inte hur även dessa killar använde sig av härskartekniker och hur poparbrudarna var dem underställda likt jag varit underställd killar som fjortis.
Lögnen om att alla popfeministkillar verkligen är feminister har gjort lika mycket för feminismen som Akon.
Så jobbar vi med nyheter