Från karavan till kontor
Marianne Ahrne har bytt kamelryggen mot skrivbordet. Efter boken Jag har hört kamelerna sjunga har hon blivit filmkonsulent och hjälper andra att förverkliga sina drömmar.
By foot, säger Anne med ett leende och Marianne konstaterar att Anne måste ha starka ben. För Marianne själv blev det 60 mil på 13 dagar. Det fanns två brunnar på hela vägen. Marianne skrev ner sina intryck och fotade hela vägen. Det blev reportageboken Jag har hört kamelerna sjunga.
Varför ger man sig in i ett sådant projekt?
Jag hade ett behov av att ge mig ut och möta verkligheten, verkligen göra något. Jag hade rest mycket i Asien och ville se en ny världsdel. Jag reste runt i fem år i Afrika och visste att jag ville skriva en bok om karavanen. Jag är väldigt förtjust i kameler sedan tidigare och tänkte att jag skulle göra det här innan jag blev för gammal.
Ångrade du dig någonsin?
Precis innan jag skulle resa. Jag var orolig över om jag skulle klara det eller inte, om jag skulle bli förgiftad och kanske dö av vattnet. Jag gjorde till och med i ordning mitt testamente här i Sverige! Men när jag väl kom dit och upp på kamelryggen var det bara underbart. Jag var jag fullständigt lycklig från det ögonblicket och hela tiden framåt.
Efter äventyret på kamelryggen har Marianne Ahrnes liv tagit en vändning från resor med öknens skepp till en betydligt lugnare kontorsstol. Hon är filmkonsulent på Svenska filminstitutet sedan i höstas och bestämmer över vilka filmer som får stöd eller ej. Jobbet sökte hon för att hon helt enkelt trodde att det skulle passa henne.
Det kändes som att jag var i den åldern att jag inte behövde vara ute och flänga. På ett sätt har jag fått göra allt som jag har velat göra. Jag behöver inte vara orolig för att karriären springer ifrån mig eller avundsjuk på att andra får pengar till sina drömprojekt.
Hittills har hon läst 400 manus och är nöjd med läsningen. Marianne Ahrne är en av två långfilmskonsulenter i Sverige och har 50 miljoner kronor att fördela. Hon tycker att det är alldeles för lite. Det finns många guldkorn i högen manus och filmstödet borde fördubblas, till Norge eller Danmarks storlek på stödet.
Nu är hon i den sitsen att hon måste säga nej till projekt. Samtidigt är det en chansning att satsa pengar på det som verkar intressant.
Jag kommer säkert att satsa fel, det är som att satsa på rätt häst i travet. Så är det med filmproduktion också, man kan bara följa sitt hjärta och hoppas på att det blir rätt.
Marianne Ahrne har kommit till ro vid skrivbordet och tycker inte att det är ett torrt jobb i jämförelse med hennes tidigare karriär. Några egna filmprojekt har hon inte nu, även om hon skulle vilja filma karavanen också. Rastlösheten har hon inte känt av.
Det är jätteroligt och kreativt på sitt sätt att vara filmkonsulent. Jag har upptäckt att det finns oerhört många talanger där ute. De som jag säger ja till att ge stöd följer jag sedan ganska tätt i processen och hjälper till med att vaska fram guldkornen i texterna. Det klarar man inte om man är alltför ung, tror jag. Det är väldigt vilsamt att göra något som är nyttigt för andra. Det är skönt att bara låta livet skrida på lite.
Så jobbar vi med nyheter