Från långrock till kortärmat
Musik på slott och herresäten Duo a piacere Violin: Joakim Svenheden Gitarr: Mats Bergström Riddarsalen, Stora Sundby
Och slutsålt var det mycket riktigt till lördagskvällens evenemang på Stora Sundby, både de tre guidade visningarna och den efterföljande konserten.
Själva slottet i sig är minsann värt en resa, en privat familjebostad som samtidigt är en helt osannolik riddarborg från 1800-talet, mitt i Södermanland. Man väntar bara på vapenskrammel och att Ivanhoe ska kämpa för rättvisa och befria vackra damer.
De två musikerna är också värda en resa. Verkligen!
Som sjuttonåringar för väldigt länge sedan började de på Musikhögskolan i Stockholm. Sedan har de haft olika vägar genom livet, framgångsrikt spelat i Sverige och utomlands och på senare år bildat en duo med uppgift att behaga, enligt det italienska namnet.
Behaga? Kan det vara en uppgift? Ska inte musik skaka om, agitera, uttrycka patos, lösa problem?
Jo, förstås. Men inte mitt i högsommaren i en värmebölja musikerna började med långrock/kavaj men övergick snart till kortärmat.
Och även mitt i vintern, om så vore, är det berättigat att ibland bara få njuta av ett så självklart sammusicerande som i lördags med Joakim Svenheden och Mats Bergström.
Var för sig en mästare på sitt instrument. Den förutsättningen hörde vi talrika exempel på. Joakim Svenheden briljerade som allra mest i Tjajkovskijs Vals-scherzo med alla de typiska fiolhäxerierna; lekande lätt såg det ut dessutom.
Här liksom i nästan all annan musik hörde vi också hur fackmannen Mats Bergström hade lyckats skriva om ackompanjemanget för sin gitarr och så väl att man sällan tyckte att något saknades.
Och just kombinationen av den sångbara fiolen för melodin och den milda gitarren för beledsagning var ytterst trivsam denna kväll. Nytt liv bortom det uttjatade pianoamatörspelandet fick sålunda de tre vackert blommande Frösöblomstren.
De renläriga vill kanske protestera mot Händels sonat nr 2 i A-dur utan cembalo. Men mjukt och elegant lät det om gitarren, och fiolen klingade nedslankad, klangvarierad och med flyhänta utsmyckningar.
För Paganinis självskrivna Cantabile tog Joakim Svenheden fram ett helt annat spel, satte sig mer som en spännbåge och lade på fett med ton från G-strängen.
Och så underbart sedan att få höra den mest tillgängliga av Schuberts tre ungdomssonater, den i D-dur med nr 384. Det blev verkligen en mild och vänlig musik, med känsla av moll och svårmod bara ett tag i mittensatsen. Här kunde jag ibland sakna hammarklaverets större möjlighet att profilera motstämmor till fiolen.
Underbart slutade så kvällen med tre av Svend Asmussens och Ulrik Neumanns Danish Imports från slutet av 50-talet. Det var som att höra Asmussen själv, hans finurliga trixande med pauser och glidningar, hans lite köttiga tonbildning, hans dubbelgrepp, hans accelerandon och ritardandon, hans humor i dessa evergreens: Summertime, Tea for Two och Yesterdays.
I morgon kväll gäller det för musikerna att ställa om från Riddarsalens sju åtta meters takhöjd till Annexet på Wreta. Men det klarar de säkert.
Om jag kunnat skulle jag gärna velat höra hela denna konsert en gång till, då och där.
Så jobbar vi med nyheter