Från Mount Everest till Sörmlandsleden

Enligt planerna började han gå Sörmlandsleden från Björkhagen i Stockholm på onsdagen för att nå Trosa på lördag.Johan Frankelius uppskattar att få den stund av ensamhet som en sådan vandring ger. Jag är i behov av att komma bort från bekvämligheterna man har omkring sig hela tiden.

Övrigt2006-09-01 15:47
Johan är från Norrköping och är den svensk som senast besteg Mount Everest. Den 25 maj 2006 kl 8.40 (nepalesisk tid) stod han där på toppen och blickade utöver bergsmassiven.
Johan var med i en grupp på sex som nådde den 8 850 meter höga toppen.
Han stannade i 50 minuter vilket anses vara lång tid. Det var fotografering och han placerade ut Östergötlands och Upplands flaggor. Han bor i Uppsala.
Så blickade han ut över massivet. Det är svårt att få något svar för vad han egentligen kände. I stället hänvisar han till Buss Aldrin som tyckte att allt omkring tog så mycket tid att han aldrig han känna efter hur det var på månen. Han uppskattade dock några bonusminuter då han var helt själv.
Tidigare har han varit uppe på Cho Oyu, som är världens sjätte högsta berg.
Förra året gjorde han ett försök på Mount Everest från sydsidan men tvingades vända på grund av en förkylning.
Han använde syrgas hela vägen från 7 600 meter.
En expedition tar två månader vilket ger två möjligheter. Sedan sätter vädret stopp.

Johans ambition är att se berget från olika vinklar och att vänja sig vid det.
Min grej är också att ta många bilder. Jag hoppas kunna bygga upp ett mycket bra bildarkiv över området.
Vi talar om olyckorna, om statistiken och om kritiken om att människor lämnas.
Man är självupptagen i den här sporten, säger Johan. Fokus ligger på att nå toppen och man vill berätta sin historia om det man varit med om.
Han vet att det pratas om att det är egoister som bestiger Mount Everest.
Men det tar lång tid och man får offra mycket samt att det är ett risktagande. Det är bra att folk är inriktade på att lyckas. Det ökar säkerheten Vi diskuterade detta och att vi då har sherpas, de nepalesiska medhjälparna.
Enligt Johan sker de flesta olyckorna på nervägen, då klättrarna är trötta. Den höga höjden kan ge hallucinationer och då bör man nog gå ner.
Var hittar han drivkraften?
Det är en tjusning i att företa sig ett projekt som inte så många utför. Jag är också övertygad om att man påverkas av att Mount Everest är ett prestigefyllt berg. Det är en trofé.

Johan tycker det är spännande att hitta sådana möjligheter i närmiljön som Sörmlandsleden och Östgötaleden.
Lugnet finns inte på Mount Everest som på Sörmlandsleden, där är alltid något som låter, en radio, ett kök som väser, någon som pratar och annat. Det är också spännande med den sociala delen, att träffa folk, säger han.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om