Hon tittade förvånat på mig. Med all rätt.
Jag har, tyvärr, tvingats plåga kollegorna med både snor och hosta under stora delar av vinterhalvåret. Det har (oftast) inte varit försvarbart att stanna hemma, så pass lindriga har symptomen varit, men jag har definitivt inte varit helt kry i vinter.
Det som gäller är handsprit, nysningar i armvecket och rejält med avstånd till andra människor.
Jag har fått några friska dagar mellan förkylningssvepen, men de har varit så få att jag inte ens hunnit tänka på att börja träna igen. Om man nu kan säga "börja igen", när det var så länge sedan man lyfte en hantel att man har glömt vägen till gymmet...
"Det är så det är att ha småbarn. Det går över om ett par år", säger folk glatt.
Tack för upplysningen. Och välkommen, hösten 2019.
Nåväl, det här är inte mycket att gnälla över. Vi som drabbas av barnsjukdomar kan inte annat än hålla oss undan från er andra och be om ursäkt för våra ljudliga umbäranden.
Och till varandra kan vi säga: Kämpa på. Det blir bättre. En dag är barnen så stora att de smiter ut genom ytterdörren när vi sover.
Den dagen, den sorgen.