Från torghandlare till krögare

Klyschan att säga att man fångat honom i flykten stämmer rätt bra. För när vi träffas är han på väg från ett jobb till ett annat. Roy är klädd i en svart pikétröja. Han har sin timemanager med sig. Men den är inte så tjock som många andras kan vara. Trots det ständigt fullmatade schemat.
Vi har pratat länge och otvunget bland glassätande sommarfikare, intervjun är mer eller mindre avslutad när Roy plötsligt säger att han inte räcker till. Det är på frågan vad det är som är största motgången i livet för honom som han plötsligt säger detta. Det kommer så oväntat att hela intervjun på något sätt får ta ett varv till.
Det stämmer inte överens med den Roy som svarat tidigare.
När han var liten parvel, Roy är yngst i en syskonskara om fyra, kom familjen till Sörmland.
Man kan säga att jag är bondgrabb. Pappa var ladugårdsförman på Näsby.
Där formades han.
Men jag är inte ett dugg lik pappa. Är det någon som har format mig så är det min storebror Tom. Han fick ofta ta hand om mig. Och det var ju han som tog mig till fotbollen i Näsby. Det var han som fick mig att börja snickra.
Just nu är Roy krögare på restaurangen vid Jönåkers golfbana. Jobbar samtidigt också som snickare, mindre på sommaren när restaurangen är igång, mer på vintern. På båda arbetsplatserna tycker folk att han borde vara där mer. Hela tiden.
Han är dessutom revisor åt ett antal idrottsföreningar. Och har varit ordförande i en mängd föreningar, åt boxningsklubben i Nyköping under hela 25 år.
Jag är inte expert på någonting men hyfsad på en hel del, säger han.
Varför så många engagemang?
Det är mitt stora dilemma och har alltid varit det: jag har svårt att säga nej.
Det kryper fram under intervjuns gång att Roy helt enkelt inte vill göra folk ledsna eller besvikna.
Därför har han nu upp över öronen att göra.
Man har sagt om mig i alla tider, får inte han magsår får ingen det.
Det tidigare engagemanget i boxning har nu ersatts av golf.
Människorna han träffade som torghandlare under 20 år har ersatts av de golfbitna på Jönåkersbanan.
Det är väl en klassresa om något.
Och det tror du inte att jag har fått höra, skrattar han.
Att åsikterna fortfarande står till vänster gör han ingen hemlighet av. En gång var också tanken att han skulle syssla med politik. Roy var engagerad i Unga Örnar och i kommundelsverksamhet på den tiden sådan fanns.
Men någon gång vid mitten av 1980-talet lade jag ned det politiska.
Varför det blev så vill han egentligen inte säga. Annat än att hans syn på demokrati inte riktigt följde andras.
Man behöver inte ha samma åsikt. Men man måste ha samma mål.
Roy har ett otvunget sätt som engagerar. Det finns liksom inga spärrar även om han inte blir allt för personlig eller självutlämnande
Han har lätt för talet. Samt kanske bäst av allt:
Jag har åsikter om allt.
Finns det folk som
retar sig på det?
Vet inte, men säkert är det så, svarar han och ser så där lagom skuldmedveten ut.
Roy mår helt klart bra av att prata och röra sig bland folk.
Han erkänner nämligen att han kan sakna det myllriga torget och dess människor.
Just nu står jag i en källare och jobbar. Hur kul är det? frågar han retoriskt.
Hans kontaktnät är i dag så stort att han ibland inte känner igen folk som kommer fram och pratar.
Och ändå har jag ännu inte kommit dithän att jag direkt frågar när jag inte känner igen en person jag pratar med: ursäkta jag känner så väl igen dig men kommer inte ihåg var vi träffats.
Han tycker det är lite pinsamt att inte komma ihåg folk.
Men du vet hur det är: alla känner apan, apan känner ingen.
Men egentligen gör det honom ingenting. Att vara ett känt ansikte i Nyköping är helt okej. Han gillar ju att vara bland folk.
Så var det det här med otillräckligheten
Ibland kan Roy Krantz ändå önska att han kunde vara bättre bara på en sak.
Jag kan ibland sakna att jag inte haft förmågan att kunna begränsa mig och då kanske bli bättre på bara en sak.
Fast med åren har han ändå blivit övertygad om en sak:
Jag skulle nog ledsna på det.
Fast han har faktiskt börjat trappa ned engagemangen.
Men det är ett långsiktigt projekt.
I en av alla föreningar har han slutat vara revisor. En till funderar han på att avveckla. Alltid en början. Det kanske är läge att också sluta hjälpa till på torget som han fortfarande gör.
Jag hoppas kunna vara en vanlig människa när jag är 60, säger han med ett leende.