Från Trosa till Venus
Verkstaden i Trosas utkant är oansenlig, men här byggs framtidens rymdteknik. Siktet är inställt på Venus och Mars.
Han arbetade bland annat med den vetenskapliga satelliten Odin, en klump på 270 kilo som kostade 350 miljoner. Stora delar skruvades ihop i Trosa. Parallellt jobbade han med mikrosatelliterna Astrid 1 och 2.
Mitt jobb var att konstruera hårdvara enligt forskarnas specifikationer. Vissa delar kunde vi köpa, annat måste byggas från scratch.
En satellit väger vanligen mellan 500 kilo och 1,5 ton, en bjässe för telekommunikation uppåt sex ton. Men vikt kostar, särskilt vid uppskjutningen. Utvecklingen går mot allt mindre farkoster.
En nanosatellit väger under tio kilo. NS-1 till exempel, är en testplattform för den nya tekniken. Utmaningen är att dra ned mekaniken till samma mikroformat som elektroniken, säger Stenmark.
Med optik är det svårare. Ett teleskop måste ha en viss storlek för att inte förlora i ljusstyrka. Men det kan vi kompensera genom att sända upp en hel svärm av satelliter som var och en riktas mot samma punkt och samarbetar. Det ställer å andra sidan extremt höga krav på positioneringen.
NS-1 ska styras av jetmunstycken som bara är tiondelen av ett hårstrå i diameter. Men gasen strömmar ut i överljudsfart.
Ett problem är att elektronik trivs bäst i rumstemperatur. Nanosatelliterna är genom sin litenhet extra temperaturkänsliga. Därför arbetar Stenmark och hans kollegor mycket med elektrokroma filmer, material som kan ändra värmeutstrålning på kommando.
Något som också har militära tillämpningar. Säg den pansargeneral som inte drömmer om en osynlig stridsvagn. Ett moraliskt dilemma?
Nja, ny kunskap kan alltid nyttjas till både ont och gott. Det är upp till användaren. All teknik kan missbrukas.
Lars Stenmark arbetar med nya språng i den tekniska utvecklingen. Större delen finansieras av det europeiska rymdorganet ESA bland annat en mikrofarkost som ska kunna flyga i atmosfären runt Venus.
Svenska rymdflygstyrelsen sponsrar en markfarkost som bland annat ska leta efter vatten på Mars. Den kommer att väga cirka ett kilo, rulla fram som en fotboll och inte vara större än en sådan. Ett annat projekt är en asteroidlandare.
Det låter som science fiction, men framtiden är redan här. Den finns i en
Jonas Björnstam
Så jobbar vi med nyheter