Över kören hängde i lördags en jordglob. Den såg ut att vara handmålad, i blått och grönt. Alltså livets färger för vattnet och det ätbara och en påminnelse om att vi bara har en jord att leva på.
Ett skepp hängde bredvid, en symbol som går att tolka på många sätt: att seglen måste ge styrfart på livets farliga seglats och att rodret hålls på rätt kurs, gärna med gudomlig hjälp.
Från början tänkte jag föga på detta, inställd på att Varbergs kammarkör skulle sjunga vackert om sommar och kärlek plus några sakrala stycken.
Sådant fick vi också, och ovanligt bra ska sägas direkt om den tröstande fjärde satsen ”Huru ljuvliga äro dina boningar” ur Brahms tyska rekviem. Här hördes höga rena sopraner och tenorer och fyllighet och värme från basar och altar. Med bara 23 röster var fullklangen imponerande. Typiskt här och senare var hur dirigenten Gunno Palmquist fick fram stegringar och höjdpunkter.
Intågssången hyllade det glada med sommaren ur den gamla samlingen Piae Cantiones. Men allra först kom en strålande inledning när Johannes Landgren improviserade fram ett förspel, först franskt modernt med skarpa ackord som vore det Messiaen och sedan dennes fågelsångsimitationer innan sommarpsalmen ”Den blomstertid” tonade fram som förlösning.
Stilig körlyrik blev också Stenhammars ”Vårnatt”, men här hördes flygeln för starkt. Desto bättre lät kören a cappella i Oskar Lindbergs känsliga Pingst, ja fantastiskt fint. Här stod sångarna i en halvcirkel som tidigare men nu med stämmorna blandade, vilket gav en makalöst tät klang.
Men kören kunde också gå för fullt i Bengt Lundins lovsång Psalm 150. Och visa humor med Elisabeth Hermodssons ”Sommardoft” och känslig viston i Staffan Lintons ”Karin Lill”. Och närma sig jazzen säkert med Lars Gullins ”Jag såg” och Steve Dobrogoszs ”Pater Noster”.
Bach fanns med som trygghet med en fuga och kören ”Lobet den Herrn” ur de sex motetterna, men det var inte det som kören gjorde allra säkrast denna gång.
Och så var det då jordgloben. Det som fördjupade denna konsert var texterna som delade av i fem delar men också sammanband. Vi fick höra Tomas Tranströmers förundran över de första blåsipporna. Men främst var det Ernesto Cardenals djärvt moderna skapelseberättelse och Henning Mankells pessimim i ett utdrag ur Kvicksand om en kommande istid.