Hatkärlek skulle jag kalla det om jag vore vän av starka ord – men det är jag inte. Och för bluegrass är det hur som helst mest uppskattning. Ibland dock till utmattningens gräns vad gäller hysteriskt glada låtar i A-dur. Men ett par timmar går bra, som vitamininjektion. Som i Oxelösund i går kväll, där det återigen var fullsatt.
Gäster var ett svenskt band, där alla såg ut att vara runt 25 år och uppstajlade i 50-talsinspirerade svidar och frisyrer. Men de har redan massor av rutin och har sin tredje skiva på gång och ett gott och välmotiverat självförtroende på scenen. Dessutom ett mångtydigt men snärtigt namn i form av Spinning Jennies.
Och faktiskt finns det i en del av deras låtar ett klassperspektiv underifrån, från arbetarklass och industrialisering. Och mot kapitalism och de rika som säljer ut deras hemstad Stockholm. Ja, till och med en låt som handlar om livet på ett bemanningsföretag.
Alltså är vi på sätt och vis långt ifrån amerikanska original med hemlängtan bortom bergen, till mamma och Jesus, eller dramatik med svartsjuka och mord och olycklig kärlek.
Men jag tyckte det var jättekul att höra dem sjunga egna svenska texter till mer eller mindre knyckta melodier och med en ibland humoristiskt markerad distans. Samtidigt som de nämnde namn på sina idoler och sjöng deras hyllning.
I första set var det mer pådrag på alla instrument från kontrabasen och uppåt. I andra var solosång och stämsång lättare att höra utan att för den skull spelglädje och energi sjönk nämnvärt.
Bra var det också därför att just sången måste vara ett av denna grupps särmärken. David Ritschard sjunger lead högt upp i tenorläge, intensivt och texttydligt. Och med brinnande blick, i stil med de klassiska svenska filmhjältarna från svartvita tiden: Lars Hansson och Gösta Ekman. Körsången i två, tre eller fyra stämmor sitter precis till hans röst.
Den andra energikällan och solstrålen i bandet var Agnes Odén som hade en fenomenal snärt i sin stråkföring och fick fiolen att verka självspelande, både i solon och komp.
Sedan hade bandet lyxen av att kunna växla mellan en flyhänt banjo som kunde snurra runt sina snabba sextondelar och en dobrogitarr som kunde glida runt på tonerna om hjärta och smärta.
En kul detalj här var hur Jonatan Eklund i sista ordinarie låten överraska alla och sig själv med att göra en oväntad fortsättning i introt så vi fick se hans nuna spricka upp ur koncentrationen.
På kontrabasen var Amanda Forsman Östberg orubblig med att slå an och sedan dämpa sig runt de givna tonerna med snärt i fingrarna med mer av rytm än av tonhöjd för att spetsa till det.
Det här ser ut att bli bästa och mest varierade vårsäsongen jag kan minnas i Koordinaten. Och då återstår Ulrika Bodén Band i maj.