Freddie Wadling gör Bondlåtar rättvisa

Men det är med en sådan platta i bagaget Freddie Wadling nu turnerar och det första man undrar är om det hela sker på hans eget initiativ. Eller om det som i en del tidigare fall bara är skivbolagets sätt att hitta passande låtmaterial att sälja.
Hur som helst gör Freddie och hans producent och cellist Sebastian Öberg de filmiska låtarna rättvisa, även live.
Med det högra benet över det andra och textpärmen i knät sitter han där precis lika anspråkslös som vi är vana att se honom. ”Diamonds Are Forever” fungerar bevisligen även i mysbyxor och att Freddie är på gott humör ser man på foten som gungar i takt där på knäet.
Rösten är precis så vemodigt unik som alltid och Sebastian Öbergs karaktäristiska knäppande på elcellon ger en angenäm inramning med tydlig Fläskkvartetten-touch. I övrigt förstärks kompet av ytterligare två musiker på blås, trummor, synth och gitarr lite om vartannat.
Fler Bond-teman avverkas med varierande engagemang. Mår ni bra? frågar Freddie till slut. Ja, svarar publiken. Okej. Paus. Vad bra, säger Freddie och publiken fnissar.
Ungefär så låter mellansnacket vid de tillfällen som det går att urskilja vad huvudpersonen säger. Rösten är ibland så bräcklig mellan låtarna att man förbluffas av kraften när den brister ut i exempelvis energiska ”Cherokee Dance”, en helt nya låt från den purfärska comeback-plattan med Wadlings 80-talsduo Blue for Two.
Mer intimt blir det i galet vackra versioner av Stina Nordenstam-komponerade ”Här slutar kartan” och Bond-låten ”From Russia with Love”, där en originellt ljudande basklarinett (?) faktiskt lyfter upplevelsen ända upp i Culturums höga tak.
Många covers och mycket Bond blir det i längden. Även om oväntade tolkningar som den av Monster Magnets ”Space Lord” och Bowies ”Let’s Dance” gör helheten spännande så är det något som saknas.
Några låtar från Freddies många samarbeten med Fläskkvartetten och hans soloplattor från 2000-talet skulle inte skada. Kanske är det så att skivbolaget tycker sig tvingade att sälja Bond-plattan och styr låtvalet därefter.
Instrumentalt sett är det kanske inte Freddies eget Ipad-solo (!) som skänker störst njutning utan Sebastian Öbergs otroliga musikalitet som levereras med stor känslighet via fingrarna på hans elektriska cello.
Han rör sig med lätthet mellan polyrytmiska frispel och smekande stråkar som gjorda för exempelvis avslutande extranumret ”My Funny Valentine”.
Freddie Wadling tackar ödmjukast, tar käppen och går ostadigt ut. Kom gärna tillbaka.