Grattis, i går vann du nästan 2 öre eller 0,23 eurocent! Det tål att upprepas – EU är inte Bryssel eller haikupoeten Herman Van Rompuy. Det är vi 500 miljoner medborgare som utgör fredsbygget som i december får Nobels fredspris och 1,15 miljoner euro.
Motiveringen är att unionen i sex decennier har verkat för fred och försoning och att arbetet pågår än i dag. Har ni glömt bort Bosnien, Nordirland, Syrien och Iran? var inte kritikerna sena med att rasa. Det är sant att EU inte har löst alla konflikter i världen eller i vårt närområde och att unionens kraft i internationell politik är relativt svag. Men den fred vi i dag har på vår kontinent är en icke-normalitet ur ett historiskt perspektiv, vilket inte minst vi i Sverige lätt glömmer bort.
Att Frankrike och Tyskland började samarbeta i Kol- och stålunionen 1952 var revolutionerande ur ett hundraårsperspektiv. Portugal, Grekland och Spanien fick bli delar av unionen efter att länderna demokratiserats. Tio länder i Östeuropa gick med 2004 efter att de levt upp till EU:s krav på mänskliga rättigheter. Förhandlingar pågår med Makedonien, Kroatien och Turkiet och demokratiska reformer blir tungan på vågen. Att EU-länder i dag skulle råka i krig med varandra kan inte ens euroskeptikerna fantisera om.
Vem som ska få ta emot priset i Oslo är ännu oklart, än mindre vart pengarna ska ta vägen. Ge dem till Grekland! tyckte EU-kommissionens pressekreterare Gabriella Nilsson, antagligen på skämt. Eller kommer Tyskland ta pengarna och vägra att dela med sig till grekerna? spekulerade The Economist-journalisten Paul Hamilos på mikrobloggen Twitter. Det blir förhoppningsvis varken eller.
Att EU skakas av en ekonomisk kris förnekar ingen. Men det ska inte heller förnekas att EU-projektet har etablerat den fred vi i dag tar för given.