God dag, alla Nyköpingsbor, speciellt alla ni som fyllde teatern i går kväll. Jag, Selma Lagerlöf, var också där, förstås och såg vilket spektakel de gjort av min roman. Den ska naturligtvis LÄSAS i aftonlampans sken, gärna högt och så ska alla gråta en skvätt av glädje över solskensbarnet och gripas av patos mot allt ont i livet. Och inse att den stora Kärleken är möjlig, trots allt!
Nå, där i slutet kom även mina tårar. De var ju så fina, där på dårhuset i försoningens möte, äntligen, flickan lysande i gult och pappan i vitt, nästan som Kristus.
Så jag roterar inte alls i min grav. Jag bara skakar lite uppgivet på huvudet så att min silverne håruppsättning blir i obalans. Ack och ve, allt måste tydligen uppdateras nu för tiden! Men det gjorde ju redan herrarna Sjöström och Stiller med mina romaner på stumfilmstiden. Och blev berömda på kuppen och kom till Hollywood. Jojo!
Nåja, jag fick ju Nobelpriset och kom sedan in bland alla de tråkiga gubbarna i Akademien - medan där ännu var ordning!
Men jag är glad att litteraturprofessorerna i dag, de kvinnliga vill säga, inte den där dumme Delblanc, har förstått att jag är större än den där patriotiske posören Heidenstam OCH att jag minsann inte är bara någon sagotant eller moraliserande sierska. Tvi vale, så dumt! Jag ville ju förtydliga det som redan Fröding rimmat så fint i dikten om Elin i Hagen.
Och säga vad man vill om den där Lucas på Riksteatern och regissören där. Men de har fattat att jag hade ett politiskt budskap.
Att jag kände till den nya psykologin men såg med fasa på metoderna på hospitalen. Att jag förstod vad industrialiseringen kunde leda till för gott för de fattigaste men också att girig kapitalism skulle skövla naturen. Att jag ville varna för fanatism, både religiös och socialistisk. Att jag såg att männen var svaga och ändå uppblåsta och startade krig och elände. Att jag hoppades på den framväxande socialdemokratin men genomskådade strebrarna även där.
Ja, minsann kände jag inte på mig att världen skulle brinna i krig när jag skrev denna bok om torpar-Jan, som älskar sin enda dotter Klara Fina Gulleborg så över allt att han ger henne namn efter solen. Och sist flyr in i galenskap och tror han är Kejsare av ett låtsasland!
På teatern är allt flyttat till 30-talet med Per Albins folkhem och framtidstrons Sverige men också den där Hitler!
– Nu var du allt påhittig, Lucas! Men jag erkänner att det fungerade, men jag förstod inte allt. Och MIN bok var det då rakt inte, utan FRITT efter Selma borde det stått.
Efteråt hörde jag allt publiken tyckt om, att allt tragiskt varvades med så många skratt, att modern fick en så stor roll, gripande med sitt torparhus i famnen men också uppfordrande mot sin dotter.Att samtidigt dottern fick vara så stark och ville ha ett eget liv i storstaden, inte bara kvävas av faderskärleken, att hon minsann arbetat ihop pengarna för att köpa loss föräldrarnas hus med dubbla skift i Kooperationens tvättmedelsfabrik. Tänk, även folkrörelsen snålade på gummihandskar som skydd åt arbetarna!
Det där skvallret om att hon skulle varit en fallen flicka och h-rat ihop pengarna var bara männens snaskiga skvaller! Så usla män kan vara, de som redan förstört Ingeborg med elchocker och iskalla bad och tvångssterilisering.
Den där falske strebern fick sitt straff. Men det var synd om hans starka och stiliga hustru.
Nå, sådant är Livet, när JAG berättar. Men störst av allt är Kärleken, och det blev den även på teatern. Gott så!