Vi ses i Stockholm för att prata Torshälla, titta på gamla skolkort och bläddra i ett par poesiböcker från tidigt 1950-tal.
Vi tar det i kronologisk ordning – första klasskortet är från ettan i det som kallades Aspen och låg bakom Konsum.
– Ja, vi bodde nog på Trädgårdsgatan precis när jag började skolan. Jag har ett svagt minne av att jag bara gick ned för trappen – och så var jag framme. Allan Ebeling, konstnären, bodde i samma hus har jag för mig. Vi flyttade runt ganska mycket i Torshälla, mormor och jag, innan vi landade på Thermaeniusgatan där vi sedan bodde ända tills jag flyttade hemifrån.
– Åh, vad roligt, jag känner igen dem allihopa, mina gamla klasskamrater. Jag kommer inte ihåg vad de heter just nu, men jag minns dem var och en när jag ser dem på bild. Gud vad roligt!
När var du i Torshälla senast?
– Jag har inte varit där på många år. Men i Eskilstuna var jag senast för snart tre år sedan då mina barns far begravdes.
Vad minns du från småskolan?
– Minnena är väldigt fragmentariska. Men jag kommer ihåg orgeln, jag tyckte ju om att sjunga redan då.
Numera finns musikklasser och estetiska program. Men du gick i en vanlig skola i lilla Torshälla. Varifrån kom drivkraften?
– Jag har tänkt mycket på det. Ibland tror jag den finns där man föds, att den är inneboende. Jag tror det var så för mig. Sången var min drivkraft och kanske också min räddning många gånger.
– Och det var verkligen som mina klasskamrater berättar, jag tog varje tillfälle i akt att få sjunga. Och vår fröken, Signe Pettersson, lät mig göra det också. Hon var väldigt förtjust i mig och valde mig om det var något speciellt. Jag fick sjunga solo i kören när det var läge för det. Och lucia blev jag ju för att jag sjöng. En lucia förväntades kunna sjunga. Jag tror fröken Signe betydde mycket. Hon såg mig och att jag älskade att sjunga.
Vilka förebilder hade du?
– Min moster i Norge var nog min första riktiga förebild. Hon bodde i Trondheim. Hon och hennes familj hade en liten hytte i bergen. Jag minns att vi vandrade där och att hon lärde mig att joddla.
Jag trodde det var Alice Babs som inspirerade.
– Jo, men det var min moster som lärde mig hur man gör när man joddlar.
Var ni ofta i Norge?
– Ja, vi tog tåget och hälsade på släkten. Sedan gjorde vi små turer med moster och morbror som hade bil. Tyvärr är de flesta av mina norska släktingar borta nu, men jag har fortfarande kontakt med min kusins dotter Runa i Oslo, hon är mitt gudbarn.
Du och mormor hade det knapert, men ni stack inte ut i Torshälla?
– Nej, det var ju svåra tider för alla efter andra världskriget. Jag minns att jag gick och handlade på kuponger. En gång, när vi bodde vid Aspen köpte jag korvar i en liten speceributik. När jag kom hem hade de halkat ur och det var bara det bruna omslagspappret kvar. Jag sprang som en dåre och letade efter dem, men hittade dem aldrig. Då var mormor inte så glad när jag kom hem.
Kände du dig någonsin utsatt för att du kom från Norge?
– Nej, men jag minns ett utanförskap. Kanske har det med min personlighet att göra eller kanske var det för att min mormor och jag kom invandrande till Sverige. Men i Torshälla fanns många som vi efter krigsslutet. I min klass fanns barn från Estland, Finland och Danmark. När vi bodde i det stora hyreshuset på Thermaeniusgatan hade jag många vänner i villaområdet bakom. Vi umgicks och lekte och sprang ut och in hos varandra. Jag hade en trygg barndom även om jag var väldigt mycket ensam. Mormor jobbade ju så gott som alltid. Jag gick med nyckel runt halsen. Men jag lärde mig att klara mig själv och det fick jag nytta av senare i livet.
Du var duktig i skolan. Dina betyg var bra.
– Nej men, har du hittat dom också? Du vet ju mer än jag. Ja, jag var nog duktig i skolan, i alla fall tills jag tröttande… Jag minns att jag läste oerhört mycket när jag gick på Göksten. Jag lånade hem säkert tio böcker varenda vecka och läste över helgen. Jag läste, tecknade och sjöng. Men jag tyckte om gymnastik och sport också och vann faktiskt en skridskotävling på Torsharg ett år. Det var hastighetsåkning och jag fick stå överst på prispallen på Rådhustorget. Jag åkte på ett par gamla rör som mannen som mormor levde tillsammans med under tio år hade skaffat begagnade där han jobbade.
Hur hamnade ni i Torshälla?
– Mormor började sin resa sedan hennes man gått bort i cancer. Barnen var vuxna och utflugna och hon hade väl inte direkt någon framtid i Norge. Jag kan inte detaljerna, för det var mycket hysh-hysh i min familj. Man pratade inte så mycket och särskilt inte med barn. Men – hon tog mig vid handen och så flyttade vi till Sverige. Vi började någonstans i Malmköping eller Flen. Jag var kanske två år. Oftast var det ju hos änklingar med barn hon tog plats som hushållerska. Det var rätt vanligt då.
Din mamma var också med under den första tiden i Sverige?
– Ja, vad jag vet kom hon under den tid vi bodde i Flen. Men hon gick ju bort när jag bara var två år och jag kan inte minnas henne alls som fysisk person.
Hade du någon bästis?
– Egentligen inte, men många vänner. Anna, Anita, Eva, Sirkka, Ulla, lilla Lena. När jag tittar här i klasslistan så kommer jag ihåg dem alltihopa fast det är så länge sedan.
Här är ert hus på Thermaeniusgatan.
– På baksidan hade mormor anlagt en liten trädgård. Vi bodde där ända tills jag träffade Ragnar och vi flyttade ihop. Det var jag ju alldeles för ung för, men så var det.
Uppfattade du att fröken Signe inte lät er göra mors- och farsdagskort?
– Ja, det gjorde jag nog, och för mig som varken hade mor eller far betydde det mycket. Fröken Signe var mycket sträng och gammalmodig och religiös, vi fick sjunga psalmer hela tiden. Jag minns henne klädd i en strikt blus med en liten brosch. Men med ett mycket stort hjärta för oss barn.
Första gången du sjöng offentligt var på ett Röda kors-möte i Torshälla.
– Ja de hade en soaré och jag sjöng Ingeborg Nybergs stora hit Fjorton år tror jag visst att jag var. Jag vet precis vad jag hade på mig; En norsk bunad, en folkdräkt, som min moster sytt till mig. Jag var jättenervös innan, men det gick bra.
Här är du med i Unglottorna, Vad gjorde ni där?
– Oj. Jag antar att vi lärde oss allt möjligt praktiskt som kan vara bra att kunna för en lotta. Jag minns att vi åkte på kurs till Gävle en sommar.
Och så var du på läger med baptisternas goda-kamrater-grupp.
– Det var jag säkert, fast jag har glömt det. Det är väldigt roligt att bli påmind. Jag märker ju att jag faktiskt gjorde väldigt mycket olika saker när jag växte upp.
Hade du glömt det?
– Jag trodde nog att jag var mer ensam.
Kamraterna från Prallan framhåller din klädstil, att du alltid lyckades piffa till den utan att det kostade något extra.
– Det kan jag tacka mormor för. Allt annat också förresten. Hon hade stil och kunde pigga upp med små medel. Några stora fanns det aldrig att ta av.
Mormor måste ha varit en mycket stark kvinna.
– Ja, jag tänker ofta på det sedan jag själv blivit äldre. Hon gav mig verkligen en grund att stå på. Hon hade gått igenom stor sorg och många svårigheter. Förlorat sin man och sin dotter. Hon slet hårt för att försörja oss. Jag minns hur jag satt och väntade på henne vid restaurang Stadskällaren nere vid bron där hon jobbade extra i många år. Det är ett positivt minne för där var man välkommen som barn och blev bjuden på hemlagad glass!
– Mormor lagade världens bästa mat samtidigt som hon också var en otroligt duktig sömmerska, jag lärde mig sy av henne. Hon sydde allt till mig och när man började komma upp i tonåren tyckte man det var ganska tråkigt att alltid gå runt i hemsydda kläder. Men vilken kvalitet det var! Jag minns att jag så gärna ville ha en sådan där ribbstickad rosa jumper med polokrage utan ärm. Men det var inte att tänka på, det hade vi absolut inte råd med. Allt jag kan om hushåll har jag lärt mig av mormor och jag är precis lika pedantisk när det gäller till exempel matlagning som hon var.
Mitt intryck är att din mormor är din verkliga förebild. Men också att det är först nu, på senare år, som du insett det.
– Ja, det var besvärligare när jag var yngre. Man får större förståelse för människors beteende när man blir tillräckligt gammal själv. Hon var ju oerhört sträng och bestraffade mig när hon tyckte det behövdes. Det kunde vara ganska tuffa tag. Men det har jag förlåtit henne. Nu kan jag förstå hennes frustration. Hon växte själv upp som fosterbarn. Bestraffning ingick i hennes egen uppfostran. Numera tänker jag främst på alla hennes goda egenskaper. Allt jag lärt mig om uppförande och etik och stil, det har jag lärt av henne.
Du började själv sy tidigt.
– Ja, från att jag var 13 sydde jag mina egna kläder. På ABBA-museet finns en bild på mig i en ballongklänning jag sytt själv. Jag minns den första scenklänning jag skulle göra. Jag hade köpt duchessetyg i olivgrönt och lagt ut mönstret på golvet och börjat klippa när mormor kom in och sa: Men så där kan du inte göra. Jag blev jättearg och sa att nu får du gå ut härifrån. Vad hon menade var att jag glömt sömsmån. Tack och lov var jag så smal på den tiden så jag kom i klänningen ändå. Den satt som ett korvskinn.
Syr du fortfarande?
– Inte så ofta, men jag lagar saker och syr om ibland. Men kreativiteten har fört in mig på ett helt nytt spår…
Hur såg mormor på att du började sjunga i orkester redan som 13-åring?
– Ja, men då var hon faktiskt fantastisk. När min förste kapellmästare, Evald Ek, tog kontakt och ville ha mig som sångerska blev hon först väldigt upprörd. Skulle jag, som bara var 13 resa runt och sjunga med enbart män? Men så sa hon: Du får ta hit dem så de får presentera sig. Sedan får vi se. Så Evald och en till musiker kom hem till oss och pratade med mormor. Hon ville kolla vad de var för ena. Sedan gav hon sitt godkännande.
Så ni hade inga konflikter omkring detta?
– Nej, jag tror bara hon var glad över att jag tjänade lite egna pengar. Det betydde att jag kunde bekosta en del själv, sådant som hon ändå inte skulle ha haft råd med. Hon var väldigt förstående och hjälpte mig till och med att sy scenkläder. Ärligt talat tror jag mitt sjungande lyfte upp hennes liv litegrann på äldre dagar. Hon gladde sig när det gick bra för mig i talangtävlingarna och köpte ett piano på avbetalning så jag kunde öva hemma. Det hade vi egentligen inte alls råd med, Jag är lite ledsen över att hon aldrig fick uppleva mina verkligt stora framgångar, hon gick bort redan 1970. Men hon var i alla fall med om att jag och mina barns far gjorde succé på det regionala planet.
Du antydde att du har en tro när vi pratade om baptisterna. Har den i så fall varit till hjälp när du mött svårigheter i livet?
– Det går lite fram och tillbaka. Jag tror att människan kan plocka fram en tro när hon behöver den. När jag förlorade min man och min dotter åren efter varandra, då hade jag en tro som hjälpte mig igenom den värsta tiden. Jag flyttade till Zermatt permanent efter min man Ruzzos död och fann stor tröst i naturen. Jag gick upp tidigt varje morgon och vandrade i bergen. Jag grät och grät, vandrade och tänkte. Den fantastiska miljön fick mig på något sätt att se mer förlåtande på livet.
Det låter som uppväxten i Torshälla trots allt var lycklig även om ni hade det tufft ibland.
– Jag kan inte säga att den var olycklig på något sätt. Det var väldigt ensamt ibland, men nu när vi går igenom bilderna så ser jag ju att jag hade vänner och intressen och gjorde många saker som jag tyckte var roliga. Det är trevligt att bli påmind om att mycket faktiskt var väldigt kul.
Bästa Torshällaminnet?
– Skridskotävlingarna, Tors bockar i ån. Konfirmationen när min moster kom och hälsade på och lånade ut sina ljusa högklackade skor. Jag hade inga snygga och har alltid varit ett riktigt skofreak...
Hur ofta är du i Sverige?
– Det var mer förr när jag hade ansvar för huset som min man ärvt efter sin mormor. Vi var där varje sommar. Men nu har mina styvdöttrar fått ta över.
På Arlanda möter ABBA i ankomsthallen, och när jag var i Bryssel i somras såg jag er i parlamentets utställning om Europa. Själv tycker jag Eskilstuna och Torshälla borde satsa på ett Anni-Frid-monument av något slag. Du är vår enda världsstjärna. Kommer du till invigningen?
– Jag vill nog inte stå staty eller så, det skulle kännas genant.
Men om vi instiftade ett Anni-Frid-pris?
– Det skulle förstås vara väldigt rörande, det skulle jag nog inte kunna tacka nej till. Du får höra med dina läsare vad de tycker.
Förresten, varför tröttnar man aldrig på ABBA?
– Ja du, jag känner likadant och det beror inte alls på att jag sjunger själv. Men det är något med musiken, den är så otroligt bra och rymmer så mycket av både glädje och vemod. Jag får fortfarande massor av brev från människor som berättar hur mycket ABBA betytt för dem. Hur musiken burit dem genom svårigheter och sorger, förändrat och ibland till och med räddat deras liv.
– När musik kan påverka och ge så mycket så är det en alldeles fenomenal gåva.